Hurra, vad skönt det känns nu! Jag fixade det, och med ett resultat över förväntan. Här kommer en rapport från dagen:
Dagen började lugnt, läget kändes ok även om förkylningen egentligen inte var helt borta än men tillräckligt bra för att ändå springa. Ca en timme före start var jag inne i stan. Tyvärr blev det ändå stressigt. Köerna till toaletterna var lååååååååånga så jag kom sent till min startfålla och hamnade rätt långt bak, vilket jag egentligen inte hade tänkt. Starten gick, och efter en viss trevande början flöt det ändå på ok. Men sedan strulade tekniken för mig - jag hade inte tänkt på att loppets andra kilometer gick genom Klaratunneln, och då funkar inte Garmin-gps:en så bra.. Jag fick inte igång den efter tunneln heller utan tvingades att snabbt tänka ut en nödlösning: Få igång Runkeepern på telefonen som jag i sista stund bestämt mig för att ta med mig för att lyssna på musik (och på så sätt mota eventuella trötthetskänslor). Ska man springa långt och är osäker på vad man orkar är det ändå skönt med någon form av tidsstöd på vägen, så det var ett bra beslut trots att de första tre kilometrarna mest ägnades åt strul istället för att springa. Jag fick därefter kilometer-tid via runkeeper och totaltid via Garmin.
När jag sedan kunde fokusera på själva springandet insåg jag att det kändes riktigt bra, benen kändes lätta. Jag passerade 5 kilometer efter lite drygt 25 minuter och tänkte att det var bra att ha lite tid tillgodo till senare. Runt hela Kungsholmen var det riktigt roligt att springa - jag sprang med mitt sedvanliga leende på läpparna. Publik som hejar ger verkligen extra kraft, all heder åt dem! Tillbaka där vi började, vid slottet och passage på 13 km kändes fortfarande helt ok. Jag sprang fortfarande på lite drygt 5 minuter/km-tempo. Därefter, in på Söder, hade jag en liten svacka. Jag hade känt antydningar till magkramp dessförinnan, och med besvären på Midnattsloppet färskt i minnet så gjorde det att jag inte vågade dricka något annat än vatten. Jag började få lite energibrist, insåg jag. Men påpassligt nog var det dags för energibar-station strax därefter och jag tog mig tid att knapra i mig en bar och dessutom dricka lite sportdryck igen. Det gjorde susen.
Genom banans jobbigaste del, svagt men långt uppförslut i Tantolunden, hade jag gott om energi igen. Tyvärr blev banan smal, och det var många av mina medlöpare som inte hade samma energi så det blev lite trångt och stockning. Att kryssa mig fram kände jag inte för så det var bara att acceptera att det fick gå lite långsammare. Sista biten, plant och svagt utför, kunde jag dra på tempot igen. Faktiskt hade jag nog kunnat springa ännu fortare men jag var rädd för att ta tvärslut.
I mål, och klockan stannade på 1:47:35 - det var ändå betydligt snabbare än vad jag hade vågat hoppas på. Och jag var inte ens speciellt trött! Härlig känsla! Nästa gång vet jag vad jag kan. Då törs jag dra på lite mer från start.
För ett år sedan orkade jag nätt och jämnt springa en mil. Och ont fick jag efteråt. I dag har jag sprungit 21098 meter. Och är inte ens trött. Det är faktiskt alldeles fantastiskt!!
lördag 14 september 2013
fredag 13 september 2013
Dan före dan - i morgon springer jag Stockholm Halvmarathon
- Nummerlapp hämtad
- Kläder tvättade
- Skor kontrollerade
- Kartan studerad
- Taktik uttänkt (springa i så jämn fart som möjligt, dricka på i princip alla dricka-stationer)
Då så. Då kör vi! Tagga!
torsdag 12 september 2013
Springterapi
Här i min skog behöver jag inte prestera
Det räcker att jag andas
In och ut.
Här i min skog behöver jag inte vara trevlig
Det räcker att jag sätter
fötterna på stigen
Den ena framför den andra.
Här i min skog finns ingen stress
För vem finns här
som bryr sig om det?
Här i min skog lyssnar jag istället på vinden
och löven och gräset
Inte några krav.
Här i min skog känner jag istället mitt hjärta pulsera
och hör mina andetag.
Här i min skog blir jag fri
och tankar mig full
med energi.
Det räcker att jag andas
In och ut.
Här i min skog behöver jag inte vara trevlig
Det räcker att jag sätter
fötterna på stigen
Den ena framför den andra.
Här i min skog finns ingen stress
För vem finns här
som bryr sig om det?
Här i min skog lyssnar jag istället på vinden
och löven och gräset
Inte några krav.
Här i min skog känner jag istället mitt hjärta pulsera
och hör mina andetag.
Här i min skog blir jag fri
och tankar mig full
med energi.
Två dagar kvar, sen smäller det
Två ynka dagar kvar. Sen är det dags. Det känns nästan lite konstigt när jag har haft det som mål sedan i vintras. Sista veckan har bara svischat förbi - jag har knappt hunnit tänka och än mindre förbereda mig inför loppet. Möjligtvis är det lika så bra, då har jag ju heller inte hunnit bli nervös.
Väderprognosen inför lördag ser i alla fall alldeles strålande ut:
Det enda som oroar mig är den irriterande känslan av ett virus i kroppen. Det kliar lite i halsen, och har gjort det ända sedan i helgen. Det blir inte värre, men heller inte bättre. Jag vet hur mycket mindre ork jag brukar ha när jag känner så här. Dunderkurs-tips någon?
I morgon hämtar jag ut nummerlappen. Kanske blir det mer verkligt då att det snart är dags.
Väderprognosen inför lördag ser i alla fall alldeles strålande ut:
Det enda som oroar mig är den irriterande känslan av ett virus i kroppen. Det kliar lite i halsen, och har gjort det ända sedan i helgen. Det blir inte värre, men heller inte bättre. Jag vet hur mycket mindre ork jag brukar ha när jag känner så här. Dunderkurs-tips någon?
I morgon hämtar jag ut nummerlappen. Kanske blir det mer verkligt då att det snart är dags.
söndag 8 september 2013
Jag kom tvåa i Hagaloppet!
Motivationen är härmed officiellt tillbaka. Jag kom tvåa! Av tjejerna då. Men ändå! Det har nog aldrig tidigare hänt. Jag är barnsligt stolt.
Startfältet var inte jättestort ska erkännas, men jag hade startnummer 1054 så uppåt tusen deltagare var det nog i alla fall. Förutom placeringen är jag grymt nöjd över tiden - 47:32 officiellt, men några sekunder snabbare enligt min egen klocka. Tiden började räknas från startskottet och så kaxig är jag inte att jag ställer mig längst fram i en startfålla, så det tog några sekunder innan jag var iväg. Det var personligt rekord med TVÅ MINUTER! Jag kände på mig att det skulle gå rätt snabbt, benen var pigga och vädret var fint. Dessutom var banan bara lite lätt kuperad. Och så hade jag ju Daniel Tjernström att ta rygg på. Tyvärr var just han en aning för snabb för mig, men det fanns andra jag kunde få bra draghjälp av. När jag kom in på andra varvet och funktionärerna började ropa att jag var andra tjej trodde jag först att det var ett skämt. Men när jag passerade funktionär nummer tre och fyra som sa detsamma fick jag lite extra fart under galoscherna. Sista kilometern, dessutom seeeg uppför, tog jag på ren vilja. Benen var redo att lägga av vid det laget, men med lite pannben fixade jag det ändå.
Tyvärr hade min egen hejaklack gått för att äta i Koppartälten istället så de missade alltihop, speakern som ropade ut mitt namn och min lilla kollaps efter målgång. Men jag stoppar in det i huvudet som en liten karamell att ta fram nästa gång motivationen tryter.
Nu ska här springas halvmara!
Startfältet var inte jättestort ska erkännas, men jag hade startnummer 1054 så uppåt tusen deltagare var det nog i alla fall. Förutom placeringen är jag grymt nöjd över tiden - 47:32 officiellt, men några sekunder snabbare enligt min egen klocka. Tiden började räknas från startskottet och så kaxig är jag inte att jag ställer mig längst fram i en startfålla, så det tog några sekunder innan jag var iväg. Det var personligt rekord med TVÅ MINUTER! Jag kände på mig att det skulle gå rätt snabbt, benen var pigga och vädret var fint. Dessutom var banan bara lite lätt kuperad. Och så hade jag ju Daniel Tjernström att ta rygg på. Tyvärr var just han en aning för snabb för mig, men det fanns andra jag kunde få bra draghjälp av. När jag kom in på andra varvet och funktionärerna började ropa att jag var andra tjej trodde jag först att det var ett skämt. Men när jag passerade funktionär nummer tre och fyra som sa detsamma fick jag lite extra fart under galoscherna. Sista kilometern, dessutom seeeg uppför, tog jag på ren vilja. Benen var redo att lägga av vid det laget, men med lite pannben fixade jag det ändå.
Tyvärr hade min egen hejaklack gått för att äta i Koppartälten istället så de missade alltihop, speakern som ropade ut mitt namn och min lilla kollaps efter målgång. Men jag stoppar in det i huvudet som en liten karamell att ta fram nästa gång motivationen tryter.
Nu ska här springas halvmara!
lördag 7 september 2013
Vikande motivation - bota med ett oplanerat lopp?
Plötsligt var hösten här på riktigt. Och livet fylls med heltidsjobb och barnens aktiviteter. Någonstans mellan deras 11 träningar i veckan (ja, det är inte klokt!) ska jag klämma in mina egna. Eventuellt vill min man träffa mig lite ibland också. Och så måste jag sova. Det är inte alltid helt lätt att få ihop ekvationen.
Höstens mörker gör mig dessutom märkbart tröttare vilket kräver en högre träningsmotivation för att verkligen komma iväg. Just den här veckan har det känts lite extra segt. Jag har ärligt talat inte haft någon större lust att ge mig iväg ut och springa. Men så fick jag nys om det nystartade Hagaloppet och i samma veva om det sympatiska initiativet Prins Daniels lopp för barnen. Jag började med att anmäla mina minsta barn till det senare, men tänkte sen att vad sjutton - varför inte springa Hagaloppet som ett extra motiverande träningspass? Jag vill ju ändå inte springa för långt såhär veckan innan halvmaran, men springa behöver jag för att inte tappa ork. Så nu får det bli så. Det får bli Hagaloppet i morgon med inte alltför stora prestationskrav, bara lite extra pepp. Hoppas det blir kul!
Höstens mörker gör mig dessutom märkbart tröttare vilket kräver en högre träningsmotivation för att verkligen komma iväg. Just den här veckan har det känts lite extra segt. Jag har ärligt talat inte haft någon större lust att ge mig iväg ut och springa. Men så fick jag nys om det nystartade Hagaloppet och i samma veva om det sympatiska initiativet Prins Daniels lopp för barnen. Jag började med att anmäla mina minsta barn till det senare, men tänkte sen att vad sjutton - varför inte springa Hagaloppet som ett extra motiverande träningspass? Jag vill ju ändå inte springa för långt såhär veckan innan halvmaran, men springa behöver jag för att inte tappa ork. Så nu får det bli så. Det får bli Hagaloppet i morgon med inte alltför stora prestationskrav, bara lite extra pepp. Hoppas det blir kul!
torsdag 29 augusti 2013
Ingen återvändo nu väl?
onsdag 28 augusti 2013
Att träna - som att borsta tänderna?
Jag älskar att träna. På riktigt. Jag tror inte jag skulle klara mig utan. Men jag vet att långt ifrån alla känner så. För många är det ett nödvändigt ont som man får tvinga sig till. Och för kanske ännu fler är det något helt otänkbart som man inte överhuvudtaget gör. Det får mig att fundera över vad det är som motiverar mig. Och vad som krävs för att motivera andra.
Att prata om hälsovinster, minskat antal sjukdagar per år och liknande siffror kanske fungerar för vissa men är aldrig något som fått igång mig. Friskvårdsinitiativ från arbetsplatsen kan möjligtvis vara en språngbräda och en hjälp in till att skapa en bra vana, men jag tror ändå att det krävs mer. Det måste finnas en vilja, en känsla, en rädsla, ett hot, något som kommer inifrån en själv som gör att man börjar röra på sig lite mer. För min egen del var den största anledningen till att jag kom igång det krassa faktum att jag fick ont av att inte träna.
Har man väl tagit steget att börja gäller det att få det till en vana. Ibland läser man om människor som säger att träning för dem är som att borsta tänderna - något man bara gör, något man inte väljer bort. Det låter ju bra. Då har man kommit långt. Men samtidigt låter det ganska tråkigt. Inte så jätteinspirerande. Jag menar - hur kul är det egentligen att borsta tänderna?
För mig är träningen numera mer. Det är inte bara tandborstning. Inte bara en vana. Jag skulle kunna säga att det är som att sova - inte bara något jag alltid gör utan något som jag faktiskt måste göra för att fysiskt fungera. Men det räcker ändå inte. Att sova ger mig varken den positiva kicken som träningen gör och är heller inte så roligt. För ja, jag tycker att det är roligt på riktigt.
Jag skulle unna fler att hitta den känslan. Frågan kvarstår: Hur?
Att prata om hälsovinster, minskat antal sjukdagar per år och liknande siffror kanske fungerar för vissa men är aldrig något som fått igång mig. Friskvårdsinitiativ från arbetsplatsen kan möjligtvis vara en språngbräda och en hjälp in till att skapa en bra vana, men jag tror ändå att det krävs mer. Det måste finnas en vilja, en känsla, en rädsla, ett hot, något som kommer inifrån en själv som gör att man börjar röra på sig lite mer. För min egen del var den största anledningen till att jag kom igång det krassa faktum att jag fick ont av att inte träna.
Har man väl tagit steget att börja gäller det att få det till en vana. Ibland läser man om människor som säger att träning för dem är som att borsta tänderna - något man bara gör, något man inte väljer bort. Det låter ju bra. Då har man kommit långt. Men samtidigt låter det ganska tråkigt. Inte så jätteinspirerande. Jag menar - hur kul är det egentligen att borsta tänderna?
För mig är träningen numera mer. Det är inte bara tandborstning. Inte bara en vana. Jag skulle kunna säga att det är som att sova - inte bara något jag alltid gör utan något som jag faktiskt måste göra för att fysiskt fungera. Men det räcker ändå inte. Att sova ger mig varken den positiva kicken som träningen gör och är heller inte så roligt. För ja, jag tycker att det är roligt på riktigt.
Jag skulle unna fler att hitta den känslan. Frågan kvarstår: Hur?
söndag 18 augusti 2013
Yes! Där satt den!
Det gick! Jag kunde springa! Och jag kunde springa under 50 minuter också! Otroligt skönt att få känna sig nöjd. 49.35 stannade klockan på.
Midnattsloppet måste vara Sveriges roligaste lopp. Det var fantastisk stämning, precis som jag mindes det från förra året. 36 000 människor i en slingrande neongrön orm och fullt med publik längs vägen som hejar. Trots antalet löpare - förvånansvärt lite trängsel.
Tyvärr fick jag kramp i magen efter 5 km, vilket fick mig att tappa fart en aning, men efter lite sportdrycks-påfyllning vid 7 km kändes det lättare igen. Det gör samtidigt att jag tänker att jag förmodligen skulle kunna kapa ännu mer tid till nästa år. Kanske :-)
Nu är det bara att vänta på att anmälan till 2014 öppnar.
Och fokusera på den där halvmaran som kommer härnäst..
Tyvärr fick jag kramp i magen efter 5 km, vilket fick mig att tappa fart en aning, men efter lite sportdrycks-påfyllning vid 7 km kändes det lättare igen. Det gör samtidigt att jag tänker att jag förmodligen skulle kunna kapa ännu mer tid till nästa år. Kanske :-)
Nu är det bara att vänta på att anmälan till 2014 öppnar.
Och fokusera på den där halvmaran som kommer härnäst..
torsdag 15 augusti 2013
7,5 km: Stelt, ovant och väldigt jobbigt
Det är banne mig inte klokt vad man kan tappa i kondition och löpsteg på bara två veckor. Nyss kändes det ju så lätt och enkelt, men det gjorde det minsann inte idag. Tungt och stelt är bara förnamnet!
Jag ville ändå testa att dra på lite i mitt tänkta tävlingstempo för att se om kroppen håller, så de första fem kilometrarna sprang jag på rätt snabbt. Maxpuls 193 slag/minut borde väl säga allt?!?
Positivt var dock att det över huvudtaget gick. Jag kände mig lite stel i baksida lår och skinka, men det gjorde inte direkt ont. Med andra ord har jag nu bestämt mig för att starta på lördagens inplanerade Midnattslopp. Hur tiden blir återstår att se.
Jag ville ändå testa att dra på lite i mitt tänkta tävlingstempo för att se om kroppen håller, så de första fem kilometrarna sprang jag på rätt snabbt. Maxpuls 193 slag/minut borde väl säga allt?!?
Positivt var dock att det över huvudtaget gick. Jag kände mig lite stel i baksida lår och skinka, men det gjorde inte direkt ont. Med andra ord har jag nu bestämt mig för att starta på lördagens inplanerade Midnattslopp. Hur tiden blir återstår att se.
lördag 10 augusti 2013
Kan jag verkligen springa Midnattsloppet?
Under veckan har jag träffat min PT två gånger och tränat riktigt ordentligt - mest styrka. Höft/rumpa har känts helt ok efteråt men jag har ändå vilat från att springa av försiktighetsskäl. Idag var det dags att ta en försiktig runda. Min 7-åriga dotter har frågat efter att få följa med när jag springer så det passade ju alldeles utmärkt, tänkte jag. 2,1 km i hennes tempo verkade precis lagom som testrunda.
Så länge vi sprang långsamt gick det bra. Men sista 200 m tog vi en slutspurt (ja hon är SNABB på riktigt). Och då kände jag av muskeln i skinkan direkt. Typiskt.
Nu vet jag inte riktigt hur det ska gå. Jag behöver kunna springa i alla fall 5-6 km till veckan i skaplig fart för att känna att det är rimligt att springa en mil på lördag utan att dra upp skadan värre. Frustrerande!
Så länge vi sprang långsamt gick det bra. Men sista 200 m tog vi en slutspurt (ja hon är SNABB på riktigt). Och då kände jag av muskeln i skinkan direkt. Typiskt.
Nu vet jag inte riktigt hur det ska gå. Jag behöver kunna springa i alla fall 5-6 km till veckan i skaplig fart för att känna att det är rimligt att springa en mil på lördag utan att dra upp skadan värre. Frustrerande!
måndag 5 augusti 2013
Två steg fram. Ett steg bak. Igen.
Nehej, nej det gick visst lite FÖR bra att springa ett tag nu. Och det är det tydligen inte meningen att det ska göra. Efter min långtur vilade jag förmodligen inte tillräckligt många dagar. Efter de två löpturerna på milen och 6 km så var det kört igen. Denna gång har jag slagit upp den gamla höft-överbelastningsskadan. Piriformis syndrom har jag googlat mig till att det måste vara frågan om.
När den gamla höftsmärtan ger sig tillkänna känner jag mig lätt lite nedslagen. Dumma kropp att bråka! Varför kan jag inte bara få springa utan att det ska göra ont någonstans?!?! Det är som att min kropp retas med mig med flit. Testar min vilja och mitt tålamod.
Samtidigt blir jag mer beslutsam än någonsin. Inte en chans att jag ger mig. Det gäller bara att vara smart och inte för ivrig. Jag tror att jag slutade springa i tid. Tre dagars total vila. En veckas löpvila än så länge. Skumrullar på utsida lår och triggerpoint-massage av skinkan flera gånger om dagen. Sjukt disciplinerat.
Och faktiskt - efter gårdagens styrketräning känns det lite bättre igen. Årets midnattslopp kändes som att det låg i farozonen ett tag. Men nu tror jag nog att jag hinner bli bra tills dess, även om jag förmodligen får ta det lite lugnare än planerat. Då får det vara så. Jag lovar att jag ska försöka strunta i resultat-tiden och bara vara glad över att kunna springa istället. För det kanske är det min kropp försöker påminna mig om? Att njuta är det viktigaste.
När den gamla höftsmärtan ger sig tillkänna känner jag mig lätt lite nedslagen. Dumma kropp att bråka! Varför kan jag inte bara få springa utan att det ska göra ont någonstans?!?! Det är som att min kropp retas med mig med flit. Testar min vilja och mitt tålamod.
Samtidigt blir jag mer beslutsam än någonsin. Inte en chans att jag ger mig. Det gäller bara att vara smart och inte för ivrig. Jag tror att jag slutade springa i tid. Tre dagars total vila. En veckas löpvila än så länge. Skumrullar på utsida lår och triggerpoint-massage av skinkan flera gånger om dagen. Sjukt disciplinerat.
Och faktiskt - efter gårdagens styrketräning känns det lite bättre igen. Årets midnattslopp kändes som att det låg i farozonen ett tag. Men nu tror jag nog att jag hinner bli bra tills dess, även om jag förmodligen får ta det lite lugnare än planerat. Då får det vara så. Jag lovar att jag ska försöka strunta i resultat-tiden och bara vara glad över att kunna springa istället. För det kanske är det min kropp försöker påminna mig om? Att njuta är det viktigaste.
söndag 28 juli 2013
Semester, längdrekord och hopp om halvmaran
 |
| Arild, Kullaberg, Skåne |
Den där tröttheten som jag kände när jag sprang 15 km var borta. Bäst av allt var att benen kändes lätta, lätta - trots väldigt kuperad terräng. Alla som någon gång besökt Kullaberg i nordvästra Skåne vet att det är branta backar. Konstigt nog fick de branta backarna och smala stigarna mig att tänka på annat och glömma att jag sprang. Benen for fram av sig själva. Jag hade inte ens bestämt mig för hur långt jag skulle springa innan jag gav mig av. Men när jag närmade mig Kullabergs fyr kunde jag ju inte vända innan jag sett den. Det gav mig energi att fortsätta. Jag var lite orolig att jag skulle ta helt slut på hemvägen, men det gjorde jag inte. Jag kunde till och med dra på tempot de sista kilometrarna. Sällan har en löptur känts så bra! Det var underbart!
Plötsligt känner jag nu att det visst finns hopp om att jag ska klara de där 2,1 milen ändå. Stockholm Halvmarathon är ju dessutom ganska platt. Jag kommer att fixa det. I will.
måndag 15 juli 2013
Nedräkningen har startat
En månad plus två dagar kvar till Midnattsloppet och två månader minus en dag kvar till Stockholm Halvmarathon. Två månader kan jag tyckas vara rätt gott om tid, men nej det är det inte. Två månader går fort.
Dessa ynka två månader gör att jag börjar bli lite stressad över att jag måste börja öka längden på åtminstone ett pass per vecka. De senaste två veckornas försök till längre pass har bara gett mig dåligt självförtroende. 12 km förra veckan var inte en trevlig upplevelse alls och de 15 km som jag lyckades få till igår var ju förvisso ganska långt, men jag sprang väldigt långsamt och trots det blev jag väldigt trött. Pulsklockan visade på en högstapuls på 191 slag vilket ju känns lite galet för ett långpass. Att jag sen kände av knät efteråt och dessutom var helt slut resten av dagen var inte heller precis det jag hade önskat.
Jag kanske kan förklara bort det med att det båda gångerna har varit rätt varmt och jag i efterhand konstaterat att jag förmodligen haft något mindre virus i kroppen som spökat, men det är nog inte hela sanningen. Jag får erkänna att en halvmara är längre och jobbigare att klara av än vad jag inbillat mig. 2,1 mil är LÅNGT.
Kommer jag verkligen att fixa detta?!?
Dessa ynka två månader gör att jag börjar bli lite stressad över att jag måste börja öka längden på åtminstone ett pass per vecka. De senaste två veckornas försök till längre pass har bara gett mig dåligt självförtroende. 12 km förra veckan var inte en trevlig upplevelse alls och de 15 km som jag lyckades få till igår var ju förvisso ganska långt, men jag sprang väldigt långsamt och trots det blev jag väldigt trött. Pulsklockan visade på en högstapuls på 191 slag vilket ju känns lite galet för ett långpass. Att jag sen kände av knät efteråt och dessutom var helt slut resten av dagen var inte heller precis det jag hade önskat.
Jag kanske kan förklara bort det med att det båda gångerna har varit rätt varmt och jag i efterhand konstaterat att jag förmodligen haft något mindre virus i kroppen som spökat, men det är nog inte hela sanningen. Jag får erkänna att en halvmara är längre och jobbigare att klara av än vad jag inbillat mig. 2,1 mil är LÅNGT.
Kommer jag verkligen att fixa detta?!?
fredag 12 juli 2013
Intervaller - sjukt jobbigt men grymt effektivt?
Det här med att träna intervaller som man läser ska vara så bra överallt har alltid varit min ömma punkt. Det är ju galet svårt att springa intervaller på egen hand. Särskilt kort-intervaller. Hur pressar man sig då liksom? Dessutom är det tråkigt att göra det ensam. Motivationen att köra sådana träningspass har inte varit på topp kan man lätt säga.
Samtidigt, de få gånger jag ändå gjort det - företrädesvis tillsammans med andra eller med PT - har jag ändå efteråt känt att jag fått upp farten i löpningen. Jag inser alltså att det förmodligen är så effektivt som det påstås. Dessutom är det tidseffektivt vilket borde innebära att det är perfekt för min del. Men ändå... Det blir inte av så ofta direkt.
Nu har jag eventuellt hittat en lösning på problemet. Intervaller på löpband. I vanliga fall gillar jag inte att springa på löpband eftersom det är så enformigt, men intervaller blir ju inte enformigt. Bara jobbigt.
Nåja, vi får väl se hur det går framöver men just ikväll tänker jag i alla fall vara stolt över att jag överhuvudtaget fick det gjort. På egen hand dessutom.
Samtidigt, de få gånger jag ändå gjort det - företrädesvis tillsammans med andra eller med PT - har jag ändå efteråt känt att jag fått upp farten i löpningen. Jag inser alltså att det förmodligen är så effektivt som det påstås. Dessutom är det tidseffektivt vilket borde innebära att det är perfekt för min del. Men ändå... Det blir inte av så ofta direkt.
Nu har jag eventuellt hittat en lösning på problemet. Intervaller på löpband. I vanliga fall gillar jag inte att springa på löpband eftersom det är så enformigt, men intervaller blir ju inte enformigt. Bara jobbigt.
Nåja, vi får väl se hur det går framöver men just ikväll tänker jag i alla fall vara stolt över att jag överhuvudtaget fick det gjort. På egen hand dessutom.
söndag 7 juli 2013
Hur göra med träningen på semestern?
Semester är härligt, visst? Men det här med att få till träningen när man åker bort är inte alldeles enkelt. Visserligen rör man sig oftast mer när man är ledig (i alla fall jag), men styrka - hur tränar man det? Löpning är enklare, men inte alldeles självklart heller när man är på ett nytt ställe och dessutom har tre barn i släptåg hela dagarna.
Den senaste veckan har jag tillbringat i fjällen. Optimist som jag är packade jag ner träningskläderna i den maxade väskan. Men det visade sig vara en viss övertro till att få till någon träning alls. Efter dagliga mer eller mindre krävande vandringar och klättringar och en stor mängd fjällluft i kroppen så orkade jag helt enkelt inte ge mig ut och springa dessutom. Jag bestämde mig för att det fick duga som tillräcklig träning, och att jag förmodligen mådde bra av att ta det lite lugnt också. Semester är ju faktiskt till för att njutas av och inte för att skapa stress.
Fast jag måste säga att jag ångrade mig lite idag. Första dagen hemma igen. På med springskorna och iväg direkt på morgonen. Allt för att inte ens hinna börja tveka. Men oj vad segt det kändes. Som om någon lagt stenbumlingar i hela låren på mig. Tunga. tunga ben och ingen löpteknik alls. Jag fick kämpa mig igenom rundan på ren vilja. Med mantrat i skallen att det här förmodligen är bra för mig, jag måste lära mig att fortsätta springa även om jag är trött. Men kul var det inte, bara jobbigt. Bah.
Den där halvmaran börjar komma obehagligt nära i tid nu. Jag måste börja springa längre om jag ska fixa den. Resten av semestern blir det träning, det lovar jag härmed!
 |
| På toppen av Kappruet, Härjedalen. |
Fast jag måste säga att jag ångrade mig lite idag. Första dagen hemma igen. På med springskorna och iväg direkt på morgonen. Allt för att inte ens hinna börja tveka. Men oj vad segt det kändes. Som om någon lagt stenbumlingar i hela låren på mig. Tunga. tunga ben och ingen löpteknik alls. Jag fick kämpa mig igenom rundan på ren vilja. Med mantrat i skallen att det här förmodligen är bra för mig, jag måste lära mig att fortsätta springa även om jag är trött. Men kul var det inte, bara jobbigt. Bah.
Den där halvmaran börjar komma obehagligt nära i tid nu. Jag måste börja springa längre om jag ska fixa den. Resten av semestern blir det träning, det lovar jag härmed!
tisdag 25 juni 2013
Lärdom nr. 2: Kroppen har oftast rätt
Efter en tung, jobbig och inte alls speciellt rolig löprunda är det lätt att tappa modet. Det ger mig tankar som Vad har jag nu gjort för fel? och självförtroende-dippar resten av kvällen.
Att sedan vakna dagen efter med förkylning i kroppen ger en ahaaaaaa, det var DÄRFÖR-upplevelse. Klart irriterande att bli förkyld mitt i sommarvärmen, men ändå. DÅ förstår jag. Det var inte jag som var dålig på att springa. Det var bara dagsformen. Min kropp visste innan jag att jag inte var i form för en bra prestation. Jag kan slappna av.
Att sedan vakna dagen efter med förkylning i kroppen ger en ahaaaaaa, det var DÄRFÖR-upplevelse. Klart irriterande att bli förkyld mitt i sommarvärmen, men ändå. DÅ förstår jag. Det var inte jag som var dålig på att springa. Det var bara dagsformen. Min kropp visste innan jag att jag inte var i form för en bra prestation. Jag kan slappna av.
Lärdom nr. 1: Klä dig efter väder
Note to self: Svarta, långbenta tights är definitivt för varmt att springa i 25 graders värme med. Det fungerar icke. Svimningskänslan låg nära på lut. Puh!
tisdag 18 juni 2013
Maxpulstest
En nyinköpt pulsklocka är till för att testas. Så är det bara. Trots att omgivningen klagar på min nördighet.
Två morgnar i rad har jag vaknat av busiga katter vid halvsex-snåret, plockat upp pulsbandet bredvid sängen och sedan testat vilopuls. Allt ackompanjerat till makens suck och stön.
Ikväll var det dags att testa max. Intervaller på löpband stod på schemat. Allt gick bra ända fram till det att jag började närma mig max och plötsligt blev rädd och såg framför mig en mindre graciös vurpa när jag flög av bandet. Alltså vågade jag inte riktigt pressa mig ännu lite till utan fegade ur lite och hoppade av. Men då var pulsen ändå uppe i 198. Förmodligen ligger jag lite över 200 i maxpuls. Med andra ord klart över den gamla standardformeln 220 - ålder. Inte för att det har någon betydelse prestationsmässigt, men klart värt att veta inför framtida träningspass.
Att jag sedan svettades som en tok och var lite lätt spyfärdig är smällar värda att ta.
Två morgnar i rad har jag vaknat av busiga katter vid halvsex-snåret, plockat upp pulsbandet bredvid sängen och sedan testat vilopuls. Allt ackompanjerat till makens suck och stön.
Ikväll var det dags att testa max. Intervaller på löpband stod på schemat. Allt gick bra ända fram till det att jag började närma mig max och plötsligt blev rädd och såg framför mig en mindre graciös vurpa när jag flög av bandet. Alltså vågade jag inte riktigt pressa mig ännu lite till utan fegade ur lite och hoppade av. Men då var pulsen ändå uppe i 198. Förmodligen ligger jag lite över 200 i maxpuls. Med andra ord klart över den gamla standardformeln 220 - ålder. Inte för att det har någon betydelse prestationsmässigt, men klart värt att veta inför framtida träningspass.
Att jag sedan svettades som en tok och var lite lätt spyfärdig är smällar värda att ta.
torsdag 13 juni 2013
Ny leksak
Oavsett om du svettas på ett gym eller springer i skogen, är Forerunner® 210 HR en spännande och givande bekantskap. Med Forerunner® 210 HR har du möjlighet att hålla koll på varje avverkad meter. Har man en gång tränat med en Garmin GPS finns det ingen återvändo – denna super-enkla produkten ger nya, fantastiska dimensioner i träningen.
Nya, fantastiska dimensioner.. Det vore nåt, det. Återstår att se om det är sant.
(Om jag bara lyckas klura ut hur den funkar först. Det var en himla massa knappar att hålla reda på.)
söndag 9 juni 2013
Personligt rekord!
Haha! Där satt den! Milen under 50 var ett av mina mål för året (det andra att klara halvmaran) och idag hände det.
Helt otippat egentligen.
Jag var osäker på om jag överhuvudtaget skulle springa idag eftersom jag kände mig lite seg av både åskväder och pollen, men tänkte att jag kunde väl hasa mig runt en bit i alla fall. Dessutom bestämde jag mig inte förrän jag redan var ute vilket spår jag skulle ta. Velade mellan 5 och 10 km, men upptäckte att de hade lagt om ett spår till 7 km, vilket kändes alldeles lagom. Jag har drygt 1 km för att komma dit, så det hade jag alltså redan avverkat (i 5.30-tempo).
Sen sprang jag bara. Och njöt. Tänkte mest på hur kul det är. Och vips hade jag sprungit 5-6 km. Då insåg jag att jag sprang rätt fort. Funderade lite på om jag skulle sänka farten lite eftersom jag vet att det kommer backar mot slutet, men ah.. jag körde på. När jag hade sprungit 8,5 km kom jag på att det här var ju läge för rekord faktiskt. Så jag bet ihop i de sista backarna och tog en extra sväng genom skogen på hemvägen för att det skulle bli 10 km. Tjoho! Det kändes fint att stoppa den klockan.
Helt otippat egentligen.
Jag var osäker på om jag överhuvudtaget skulle springa idag eftersom jag kände mig lite seg av både åskväder och pollen, men tänkte att jag kunde väl hasa mig runt en bit i alla fall. Dessutom bestämde jag mig inte förrän jag redan var ute vilket spår jag skulle ta. Velade mellan 5 och 10 km, men upptäckte att de hade lagt om ett spår till 7 km, vilket kändes alldeles lagom. Jag har drygt 1 km för att komma dit, så det hade jag alltså redan avverkat (i 5.30-tempo).
Sen sprang jag bara. Och njöt. Tänkte mest på hur kul det är. Och vips hade jag sprungit 5-6 km. Då insåg jag att jag sprang rätt fort. Funderade lite på om jag skulle sänka farten lite eftersom jag vet att det kommer backar mot slutet, men ah.. jag körde på. När jag hade sprungit 8,5 km kom jag på att det här var ju läge för rekord faktiskt. Så jag bet ihop i de sista backarna och tog en extra sväng genom skogen på hemvägen för att det skulle bli 10 km. Tjoho! Det kändes fint att stoppa den klockan.
tisdag 4 juni 2013
Jag måste påminna mig själv...
... om att det bara är drygt ett år sedan jag började springa igen. Och att det faktiskt är helt fantastiskt att jag överhuvudtaget kan!
Det är fullkomligt magiskt att mina ben, fötter, höfter, knän gör precis som jag vill. Att springa utan att det gör ont - det gör mig så lycklig. Jag lovar, jag njuter av varenda steg!
Tack kroppen. Tack livet. Dagens löptur satt fint, ända in i själen.
Det är fullkomligt magiskt att mina ben, fötter, höfter, knän gör precis som jag vill. Att springa utan att det gör ont - det gör mig så lycklig. Jag lovar, jag njuter av varenda steg!
Tack kroppen. Tack livet. Dagens löptur satt fint, ända in i själen.
söndag 2 juni 2013
Svettigt men skönt!
Äntligen törs jag springa igen utan att vara rädd för vänsterknät!
Förra veckans crosstraining-pass innehållande ett antal "idioten-vändor" gav en liten irriterande känsla i knät vilket gjorde mig lite nervös inför Vårruset. Men det gick ju som bekant rätt bra sen ändå. Denna fredagen var det samma pass och samma "idioten" som gällde, men det kändes bra i fredags och även igår. Med andra ord vågade jag mig på en lite längre löprunda idag på förmiddagen.
7 km är det längsta jag sprungit på ganska länge. Men mest glad är jag över att knät betedde sig precis som ett alldeles vanligt knä ska göra. Och att jag inte ens kände att jag behövde hålla igen (annat än möjligtvis i nedförsbackarna) av försiktighet. Dock var det hyfsat svettigt idag. Kändes som tropisk luftfuktighet på 100% och rätt varmt med. Men vad gör väl det, när man får springa och känna sig hel igen?
Förra veckans crosstraining-pass innehållande ett antal "idioten-vändor" gav en liten irriterande känsla i knät vilket gjorde mig lite nervös inför Vårruset. Men det gick ju som bekant rätt bra sen ändå. Denna fredagen var det samma pass och samma "idioten" som gällde, men det kändes bra i fredags och även igår. Med andra ord vågade jag mig på en lite längre löprunda idag på förmiddagen.
7 km är det längsta jag sprungit på ganska länge. Men mest glad är jag över att knät betedde sig precis som ett alldeles vanligt knä ska göra. Och att jag inte ens kände att jag behövde hålla igen (annat än möjligtvis i nedförsbackarna) av försiktighet. Dock var det hyfsat svettigt idag. Kändes som tropisk luftfuktighet på 100% och rätt varmt med. Men vad gör väl det, när man får springa och känna sig hel igen?
måndag 27 maj 2013
Vårruset avklarat, men snabbare kan jag
Jag hade hoppats på en snabbare tid egentligen. Jag vet ju att jag kan. Men jag ska försöka vara snäll mot mig själv. Jag har ju faktiskt knappt sprungit alls den sista månaden på grund av knät. Och det kändes. Jag kom aldrig in i det där riktiga flytet, utan jag fick mest kämpa. Så det var en helt ok tid. Det var bra.
Men nästa gång. Då ska det gå snabbare!
torsdag 23 maj 2013
Snedaste axlarna i stan?
På senaste PT-passet gjorde PT-Pontus vad han kallade för en hållningsanalys. Det gick ut på att jag skulle hoppa runt lite, blunda och sedan ställa mig rätt upp och ned med fortsatt stängda ögon. Det visade sig att höfterna verkade symmetriska, men min överkropp däremot - den är sned. Min vänstra axel sitter flera centimeter högre upp än den högra. Tittar jag på nyckelbenen så är de inte horisontella utan de liksom lutar neråt höger. Mycket skumt. Att man är lite sned kan jag förstå, men jag är verkligen jättesned!
Förmodligen beror det bara på att jag är väldigt högerhänt. Hela min vänstra sida har betydligt sämre rörlighet, medan jag är starkare i höger. Det skulle också kunna vara min ryggrad som har en liten krökning, men jag vet inte om jag tror det riktigt.
Frågan är om det är något som påverkar min löpning? Mitt knä? Det skulle ju kunna räcka med att jag belastar ena benet lite mer än det andra för att det ska ge överbelastning på vänster knä. Det är värt att fundera vidare över.
Förmodligen beror det bara på att jag är väldigt högerhänt. Hela min vänstra sida har betydligt sämre rörlighet, medan jag är starkare i höger. Det skulle också kunna vara min ryggrad som har en liten krökning, men jag vet inte om jag tror det riktigt.
Frågan är om det är något som påverkar min löpning? Mitt knä? Det skulle ju kunna räcka med att jag belastar ena benet lite mer än det andra för att det ska ge överbelastning på vänster knä. Det är värt att fundera vidare över.
lördag 18 maj 2013
Göteborgsvarvet ger spring i benen!
Sitter och tittar lite på alla tappra Varvet-löpare på TV:n och blir inspirerad. Ojoj, vad det spritter i mina ben nu. Jag vill också springa! Snart får det vara nog med den här knä-vilan för nu bara måste jag ge mig ut och testa lite.
Gårdagens Crosstraining-pass gick bra. Sprang till och med några vändor Idioten utan större problem, även om det inte direkt var på max. Hopprepshoppandet stod jag över, men i övrigt körde jag för fullt. Och inga känningar idag. Yes!
Aktarej skogen! Snart kommer jag igen!
Gårdagens Crosstraining-pass gick bra. Sprang till och med några vändor Idioten utan större problem, även om det inte direkt var på max. Hopprepshoppandet stod jag över, men i övrigt körde jag för fullt. Och inga känningar idag. Yes!
Aktarej skogen! Snart kommer jag igen!
torsdag 16 maj 2013
Håller knät för Vårruset tro?
Jag har inga problem efter gårdagens träning i alla fall. Får nog testa lite försiktigt i helgen och se vad som händer.
onsdag 15 maj 2013
Träningsknark. Eller: Om behovet och abstinensen.
Egentligen är det inte klokt vilken effekt träning har på mitt humör. Det är som värsta serotonin-boosten alldeles gratis. Utan piller! Vilken forskare som helst skulle finna det nästintill löjligt vilka tydliga samband som finns mellan mitt välmående och träning. Det är faktiskt ganska fantastiskt att ha hittat en sådan mirakelkur.
Samtidigt har det sina baksidor. För vad händer när jag INTE kan träna? När jag har ont i knät och när jag har bihåleinflammation? Jo, jag blir inte speciellt trevlig att umgås med. Det gör mig sur, grinig och får mig att tänka negativa tankar om min kropp.
Jag kan inte minnas att det var så under den perioden jag inte tränade alls. Nog för att jag kanske var sur och grinig och inte alltid så glad, men just kopplingen till träningsabstinens var inte så omedelbar som den är nu.
Jag undrar om detta fenomen uppkommer för alla som tränar regelbundet? Eller om det bara är jag? Och var går gränsen för vad som är sund abstinens och när övergår det till något som mer liknar en fixering, eller en ortorexi?
För en person som inte tränar är det lätt att hävda att abstinensen är något som passerat det normala. Att människor som tränar blir fixerade och bara tänker på träning. Men för min del tror jag snarare det handlar om att min kropp har lärt sig vad den behöver för att må bra, och själv efterfrågar det när det uteblir. Precis som jag blir hungrig när jag inte äter och trött när jag inte sover.
Oavsett vilket kan jag ikväll gå till sängs nöjd och glad. Jag har äntligen fått mitt träningsknark igen efter 10 dagars ofrivillig avvänjning.
Samtidigt har det sina baksidor. För vad händer när jag INTE kan träna? När jag har ont i knät och när jag har bihåleinflammation? Jo, jag blir inte speciellt trevlig att umgås med. Det gör mig sur, grinig och får mig att tänka negativa tankar om min kropp.
Jag kan inte minnas att det var så under den perioden jag inte tränade alls. Nog för att jag kanske var sur och grinig och inte alltid så glad, men just kopplingen till träningsabstinens var inte så omedelbar som den är nu.
Jag undrar om detta fenomen uppkommer för alla som tränar regelbundet? Eller om det bara är jag? Och var går gränsen för vad som är sund abstinens och när övergår det till något som mer liknar en fixering, eller en ortorexi?
För en person som inte tränar är det lätt att hävda att abstinensen är något som passerat det normala. Att människor som tränar blir fixerade och bara tänker på träning. Men för min del tror jag snarare det handlar om att min kropp har lärt sig vad den behöver för att må bra, och själv efterfrågar det när det uteblir. Precis som jag blir hungrig när jag inte äter och trött när jag inte sover.
Oavsett vilket kan jag ikväll gå till sängs nöjd och glad. Jag har äntligen fått mitt träningsknark igen efter 10 dagars ofrivillig avvänjning.
torsdag 9 maj 2013
Bihåleinflammation och kiropraktorbesök
Så mycket till springande blir det inte just nu. Mina bihålor bestämde sig för att bråka, och det ordentligt. Men det var ju fint att de lyckades få det att sammanfalla med det trasiga knät som ändå behöver vila. Och när jag nu ändå behövde vila av två andra anledningar kunde jag ju lika gärna slå den tredje flugan i smällen med, och passa på att gå till kiropraktorn, tyckte jag.
Positivt besked 1: Höften har inte halkat tillbaka på snedden.
Positivt besked 2: Inte hade SI-leden stelnat till så värst mycket sedan sist heller.
Det var ju bra. Fast frågan vad det onda knät beror på fick ju dessvärre inget klart besked just då. Senare på kvällen igår fick jag dock väldigt ont i knät. Till synes utan anledning, för det hade kiropraktorn inte bökat med alls. Min gissning är då att höften har betydelse ändå. Kiropraktorknakad höft = ont knä. Har jag minskad rörlighet på vänster sida så fortplantar det sig väl förmodligen ner till knät. Har han manipulerat loss det låsta blir förutsättningarna i knät annorlunda.
Komplicerat.. Hoppas på bättring nu i alla fall. Och att bihålorna ska skärpa till sig.
Positivt besked 1: Höften har inte halkat tillbaka på snedden.
Positivt besked 2: Inte hade SI-leden stelnat till så värst mycket sedan sist heller.
Det var ju bra. Fast frågan vad det onda knät beror på fick ju dessvärre inget klart besked just då. Senare på kvällen igår fick jag dock väldigt ont i knät. Till synes utan anledning, för det hade kiropraktorn inte bökat med alls. Min gissning är då att höften har betydelse ändå. Kiropraktorknakad höft = ont knä. Har jag minskad rörlighet på vänster sida så fortplantar det sig väl förmodligen ner till knät. Har han manipulerat loss det låsta blir förutsättningarna i knät annorlunda.
Komplicerat.. Hoppas på bättring nu i alla fall. Och att bihålorna ska skärpa till sig.
lördag 4 maj 2013
Konsten att vara nöjd
Ibland undrar jag var den där tävlingsinstinkten kommer ifrån. Vad är det som gör att jag nästan aldrig kan vara nöjd? Varför måste jag jämföra mig så med andra? Vadan detta behov av att hävda sig? Av att synas. Att duga. Förmodligen något som är närbesläktat med prestationskrav även inom andra områden. Duktig-flicka-syndromet. Det jag helst inte vill att min dotter ska ärva.
Självklart vet jag att jag inte kan bli bäst på att springa. Det är ok. Jag är för gammal ändå. Men istället för att acceptera sätter jag igång och jämför mig med andra runt omkring. Med någon jag läser om i en tidning. Med bekanta. Med en annan mamma på dagis. Och med min man. Springer han snabbare än jag blir jag sur resten av kvällen. På riktigt. Inte helt sunt.
Samtidigt är det ju den där driften som motiverar mig. Kanske hade jag varit en lyckligare människa om jag mest gick omkring och mös och var nöjd med det mesta. Om jag hade nöjt mig med att vara bara lagom. Om jag kunde vara ute och fin-jogga, och tycka att det var fullt tillräckligt. Eller till och med promenera. Men nej, det går inte. Jag vill mer.
Frågan är om jag vill mer för min egen skull, eller om det är ett yttre krav? Är det samma krav som gör att jag är en heltidsarbetande trebarnsmamma med två akademiska utbildningar? Jag vet inte. Men jag försöker tänka att jag duger ändå. Jag måste inte vara bäst. Inte heller snabbast.
Man vet aldrig vad som väntar runt knuten i ens liv. Det finns andra mammor som hittar sina till synes helt friska och vältränade män döda i sin säng på morgonen. Vars liv aldrig mer blir detsamma. Livet kan vara kort. Det är bäst att försöka njuta av det så länge det varar. Och låta bli att tävla, med sig själv och med andra.
Kanske lär jag mig så småningom.
Självklart vet jag att jag inte kan bli bäst på att springa. Det är ok. Jag är för gammal ändå. Men istället för att acceptera sätter jag igång och jämför mig med andra runt omkring. Med någon jag läser om i en tidning. Med bekanta. Med en annan mamma på dagis. Och med min man. Springer han snabbare än jag blir jag sur resten av kvällen. På riktigt. Inte helt sunt.
Samtidigt är det ju den där driften som motiverar mig. Kanske hade jag varit en lyckligare människa om jag mest gick omkring och mös och var nöjd med det mesta. Om jag hade nöjt mig med att vara bara lagom. Om jag kunde vara ute och fin-jogga, och tycka att det var fullt tillräckligt. Eller till och med promenera. Men nej, det går inte. Jag vill mer.
Frågan är om jag vill mer för min egen skull, eller om det är ett yttre krav? Är det samma krav som gör att jag är en heltidsarbetande trebarnsmamma med två akademiska utbildningar? Jag vet inte. Men jag försöker tänka att jag duger ändå. Jag måste inte vara bäst. Inte heller snabbast.
Man vet aldrig vad som väntar runt knuten i ens liv. Det finns andra mammor som hittar sina till synes helt friska och vältränade män döda i sin säng på morgonen. Vars liv aldrig mer blir detsamma. Livet kan vara kort. Det är bäst att försöka njuta av det så länge det varar. Och låta bli att tävla, med sig själv och med andra.
Kanske lär jag mig så småningom.
fredag 3 maj 2013
Två steg bak, men i alla fall ett steg fram
Efter några dagars misströstan över det onda knät känner jag mig nu mer positiv igen. Mitt knä är definitivt bättre trots träning igår.
För några veckor sedan köpte jag ett paket med ett antal PT-träningstimmar just med anledning att försöka undvika skador. En mycket bra investering! Eller som en vän till mig sa: "Vissa lägger pengar på städhjälp/läxhjälp, men det är tusen gånger vettigare att investera i kroppshjälp och låta dammråttorna ligga".
Min snälle PT Pontus har dock drillat mig ganska hårt den senaste tiden. Igår var det dags igen, men med tanke på knät fokuserade vi på överkropp. Hans gissning var att det onda knät helt enkelt beror på överansträngning. Jämfört med förra våren och hösten så har jag ju faktiskt kunnat springa betydligt mycket både mer och längre innan det gjort ont nu. Jag verkar bara hysa en viss ohälsosam förkärlek i att driva mig själv lite för hårt, för snabbt.
Förmodligen har jag någon svag punkt i min kropp som gör att jag får ont just på insidan av vänster knä, men jag ska försöka jobba upp lårmuskelstyrkan för att kompensera. Eventuellt bokar jag in ett besök hos kiropraktorn för att kontrollera att inte höfterna halkat snett igen också, bara för att vara på den säkra sidan. Jag fortsätter simma någon vecka istället för att springa, och sen blir det en försiktig smygstart på det igen.
Jag kommer inte att ge mig. I kampen viljan vs. kroppen vet jag vilken som går segrande. Alla dagar i veckan.
För några veckor sedan köpte jag ett paket med ett antal PT-träningstimmar just med anledning att försöka undvika skador. En mycket bra investering! Eller som en vän till mig sa: "Vissa lägger pengar på städhjälp/läxhjälp, men det är tusen gånger vettigare att investera i kroppshjälp och låta dammråttorna ligga".
Min snälle PT Pontus har dock drillat mig ganska hårt den senaste tiden. Igår var det dags igen, men med tanke på knät fokuserade vi på överkropp. Hans gissning var att det onda knät helt enkelt beror på överansträngning. Jämfört med förra våren och hösten så har jag ju faktiskt kunnat springa betydligt mycket både mer och längre innan det gjort ont nu. Jag verkar bara hysa en viss ohälsosam förkärlek i att driva mig själv lite för hårt, för snabbt.
Förmodligen har jag någon svag punkt i min kropp som gör att jag får ont just på insidan av vänster knä, men jag ska försöka jobba upp lårmuskelstyrkan för att kompensera. Eventuellt bokar jag in ett besök hos kiropraktorn för att kontrollera att inte höfterna halkat snett igen också, bara för att vara på den säkra sidan. Jag fortsätter simma någon vecka istället för att springa, och sen blir det en försiktig smygstart på det igen.
Jag kommer inte att ge mig. I kampen viljan vs. kroppen vet jag vilken som går segrande. Alla dagar i veckan.
lördag 27 april 2013
Osamarbetsvillig kropp
Inget är så irriterande som när viljan är större än kroppens förmåga. Eller med andra ord: DUMMA KNÄ!!! Jag tänker att om jag får tjura lite som en barnunge först, så kanske jag kan bita ihop och backa några steg sen.
Redan förra helgen när jag sprang långpass kände jag av knät, men mest som en liten irritation. I tisdags gjorde jag sedan något dumt. Jag sprang i backar. Det kändes bra först, men efter ca en kvart kom det knä-onda som på beställning. Jag ska tydligen INTE springa i nerförsbackar.
Efter att ha tränat styrka i onsdags blev knät ännu värre, trots att fokus var på överkropp. Så nu antar jag att jag måste mota bort viljan och vara vuxen och förståndig och bara köra försiktig rehab-träning ett tag. Inget springa. Buhuuu! Det får blir simning och överkroppsträning tills knät är helt bra igen. Jag vågar inte riskera att det blir ännu värre.
Något frustrerande är det också att jag inte riktigt vet vad eller varför jag får ont. Jag har uteslutit artros, och jag tror inte det är minisken heller. Smärtan sitter på insidan, strax nedanför knät. Det skulle kunna vara ett muskelfäste där som blir inflammerat. Men varför? Varför på samma ställe hela tiden?
Det positiva är att jag vet att det går över om jag vilar. Men galet frustrerande att inte kunna träna när man så gärna vill!
Redan förra helgen när jag sprang långpass kände jag av knät, men mest som en liten irritation. I tisdags gjorde jag sedan något dumt. Jag sprang i backar. Det kändes bra först, men efter ca en kvart kom det knä-onda som på beställning. Jag ska tydligen INTE springa i nerförsbackar.
Efter att ha tränat styrka i onsdags blev knät ännu värre, trots att fokus var på överkropp. Så nu antar jag att jag måste mota bort viljan och vara vuxen och förståndig och bara köra försiktig rehab-träning ett tag. Inget springa. Buhuuu! Det får blir simning och överkroppsträning tills knät är helt bra igen. Jag vågar inte riskera att det blir ännu värre.
Något frustrerande är det också att jag inte riktigt vet vad eller varför jag får ont. Jag har uteslutit artros, och jag tror inte det är minisken heller. Smärtan sitter på insidan, strax nedanför knät. Det skulle kunna vara ett muskelfäste där som blir inflammerat. Men varför? Varför på samma ställe hela tiden?
Det positiva är att jag vet att det går över om jag vilar. Men galet frustrerande att inte kunna träna när man så gärna vill!
fredag 19 april 2013
Hur hittar man motivationen?
Jag älskar att springa, och ändå får jag erkänna att det finns dagar då det tar emot. När soffan lockar mer än skogen. Bland det bästa jag vet är känslan efter ett riktigt tufft pass i gymmet. Och ändå får jag ibland tvinga mig själv dit. Regelbunden träning kräver vilja och motivation. Hur man hittar den finns det förmodligen många olika svar på.
När jag började komma igång med träningen ungefär ett år efter mitt yngsta barn föddes handlade motivationen framförallt om att undvika smärta. Jag tyckte egentligen att det var rätt tråkigt i början. Det var mest vetskapen om att det inte fungerar att ha värsta sortens nackspärr en vecka av fyra om man vill leva ett normalt liv som fick mig att gå dit. Men så hände något. När jag varit där två, tre, fyra, fem gånger så märkte jag skillnad. Jag kommer ihåg en promenad hem från gymmet när jag plötsligt kände det som att jag hade en annan stuns i kroppen. Jag tog i - och den svarade. Häftigt! Hade jag väl kommit dit var det lättare att fortsätta sedan.
Att börja, och sedan fortsätta springa handlar delvis om samma sak. Någonstans inom sig måste man hitta en startvilja. Sedan får man bara härda ut ett par gånger. Tills man plötsligt märker skillnad. Du kan springa lite längre, lite fortare. Det är en annan känsla i benen. Sen kan man ju försöka låta bli att göra som jag - gå ut för hårt i början. Se det som en snabbare variant av promenad bara. Och tvinga bort alla prestationskrav. Se dig omkring. Njut av naturen. Att springa är härligt!
Sen kommer svackorna. Alla får dem. Kanske blir man förkyld och får ta det lugnt en vecka eller två. Och attans, vad jobbigt det är att komma igång sedan igen. Då krävs det att man plockar fram den där viljan. För mig gäller att jag inte får tänka efter för mycket - bara göra. Jag behöver ha träningen som en inrutad rutin på bestämda dagar och tider. Då bara gör jag det utan att vela. Och så hjälper det att ha mål. Målet att undvika smärta har jag redan passerat. Förra året hade jag milen som mål. Nu blir det halvmaran. Undrar vad som kommer sen?!
När jag började komma igång med träningen ungefär ett år efter mitt yngsta barn föddes handlade motivationen framförallt om att undvika smärta. Jag tyckte egentligen att det var rätt tråkigt i början. Det var mest vetskapen om att det inte fungerar att ha värsta sortens nackspärr en vecka av fyra om man vill leva ett normalt liv som fick mig att gå dit. Men så hände något. När jag varit där två, tre, fyra, fem gånger så märkte jag skillnad. Jag kommer ihåg en promenad hem från gymmet när jag plötsligt kände det som att jag hade en annan stuns i kroppen. Jag tog i - och den svarade. Häftigt! Hade jag väl kommit dit var det lättare att fortsätta sedan.
Att börja, och sedan fortsätta springa handlar delvis om samma sak. Någonstans inom sig måste man hitta en startvilja. Sedan får man bara härda ut ett par gånger. Tills man plötsligt märker skillnad. Du kan springa lite längre, lite fortare. Det är en annan känsla i benen. Sen kan man ju försöka låta bli att göra som jag - gå ut för hårt i början. Se det som en snabbare variant av promenad bara. Och tvinga bort alla prestationskrav. Se dig omkring. Njut av naturen. Att springa är härligt!
Sen kommer svackorna. Alla får dem. Kanske blir man förkyld och får ta det lugnt en vecka eller två. Och attans, vad jobbigt det är att komma igång sedan igen. Då krävs det att man plockar fram den där viljan. För mig gäller att jag inte får tänka efter för mycket - bara göra. Jag behöver ha träningen som en inrutad rutin på bestämda dagar och tider. Då bara gör jag det utan att vela. Och så hjälper det att ha mål. Målet att undvika smärta har jag redan passerat. Förra året hade jag milen som mål. Nu blir det halvmaran. Undrar vad som kommer sen?!
lördag 13 april 2013
Varför Diabetesfonden? Om min insamling.
Jag har valt att göra en insamling till förmån för Diabetesfonden. Varför? För det första för att diabetes är världens snabbast växande sjukdom. En sjukdom som berör väldigt många människor. Bara i Sverige dör människor varje dag i huvudsak på grund av sin diabetes. Och ändå är okunskapen kring sjukdomen ofattbart stor.
För det andra arbetar jag på Svenska Diabetesförbundet med målet att öka uppmärksamheten kring diabetes. Det här är mitt sätt att bidra på det privata planet. För även om jag inte har diabetes själv kan jag inte låta bli att bli personligt berörd av alla dessa människor och livsöden.
Framförallt typ 1-diabetes styr hela den sjukas liv. Den tar aldrig paus, det finns ingen bot. 24 timmar om dygnet, resten av livet, krävs uppmärksamhet och otaliga beslut måste fattas angående mat, insulin, motion. Det är ingen sjukdom som någonsin går på rutin, det finns inga piller som hjälper. De flesta av de som drabbas är barn och unga. Det innebär att en hel familjs tillvaro ställs på ända.
Inga genomgripande framsteg i behandlingen har egentligen skett sedan insulinet upptäcktes. Det var 1921. 1921! Jämför en sekund med andra sjukdomar. Tänk bara vad som skett inom cancerområdet sedan 1921. Det är massor. Och vad är det som krävs för att nya framsteg ska ske? Jo, rent krasst - pengar.
Jag hoppas att jag på detta sätt kan dra mitt strå till stacken. Hjälp mig genom att stödja min insamling. Diabetesforskningen behöver mer resurser.
För det andra arbetar jag på Svenska Diabetesförbundet med målet att öka uppmärksamheten kring diabetes. Det här är mitt sätt att bidra på det privata planet. För även om jag inte har diabetes själv kan jag inte låta bli att bli personligt berörd av alla dessa människor och livsöden.
Framförallt typ 1-diabetes styr hela den sjukas liv. Den tar aldrig paus, det finns ingen bot. 24 timmar om dygnet, resten av livet, krävs uppmärksamhet och otaliga beslut måste fattas angående mat, insulin, motion. Det är ingen sjukdom som någonsin går på rutin, det finns inga piller som hjälper. De flesta av de som drabbas är barn och unga. Det innebär att en hel familjs tillvaro ställs på ända.
Inga genomgripande framsteg i behandlingen har egentligen skett sedan insulinet upptäcktes. Det var 1921. 1921! Jämför en sekund med andra sjukdomar. Tänk bara vad som skett inom cancerområdet sedan 1921. Det är massor. Och vad är det som krävs för att nya framsteg ska ske? Jo, rent krasst - pengar.
Jag hoppas att jag på detta sätt kan dra mitt strå till stacken. Hjälp mig genom att stödja min insamling. Diabetesforskningen behöver mer resurser.
fredag 12 april 2013
Tacksamhet
Jag är otroligt medveten om att jag är lyckligt lottad. Jag har en kropp som är frisk, som kan springa, träna, som inte gör ont. Den tacksamheten hade jag inte för 15 år sedan, när jag var ung och odödlig.
Kanske är det så att man inte fullt ut kan uppskatta en frisk kropp, om man aldrig upplevt något annat. Innan jag fick sådana problem med höfterna att jag inte ens kunde gå från sängen till köket utan att svära inombords av smärtan tog jag min friska kropp för given. Inte gick jag omkring och reflekterade över att jag kunde gå, hoppa eller springa då. Men när jag hade ont under så lång tid fanns ingen högre önskan än att kunna röra mig obehindrat utan smärta. Den är nu uppfylld.
Jag är också tacksam av andra anledningar. Min mamma satt periodvis i rullstol under min uppväxt. Hon levde med omänsklig smärta under lång tid. Ända till hon inte längre orkade mer. Min största rädsla har varit att bli som hon. Den rädslan kan vara i det närmsta förlamande. Den hindrade mig från att försöka. Men nu vet jag. Jag är inte som hon. Jag har inte ont. Jag är frisk. Jag kan springa!
Kanske går det att förstå min motivation med den bakgrunden? Jag är inte bara en flås-hurtig sportfåne. Jag tränar och springer för att det gör mig lycklig. Och framförallt är jag glad över att jag överhuvudtaget KAN. Jag är så tacksam över min fungerande kropp.
Kanske är det så att man inte fullt ut kan uppskatta en frisk kropp, om man aldrig upplevt något annat. Innan jag fick sådana problem med höfterna att jag inte ens kunde gå från sängen till köket utan att svära inombords av smärtan tog jag min friska kropp för given. Inte gick jag omkring och reflekterade över att jag kunde gå, hoppa eller springa då. Men när jag hade ont under så lång tid fanns ingen högre önskan än att kunna röra mig obehindrat utan smärta. Den är nu uppfylld.
Jag är också tacksam av andra anledningar. Min mamma satt periodvis i rullstol under min uppväxt. Hon levde med omänsklig smärta under lång tid. Ända till hon inte längre orkade mer. Min största rädsla har varit att bli som hon. Den rädslan kan vara i det närmsta förlamande. Den hindrade mig från att försöka. Men nu vet jag. Jag är inte som hon. Jag har inte ont. Jag är frisk. Jag kan springa!
Kanske går det att förstå min motivation med den bakgrunden? Jag är inte bara en flås-hurtig sportfåne. Jag tränar och springer för att det gör mig lycklig. Och framförallt är jag glad över att jag överhuvudtaget KAN. Jag är så tacksam över min fungerande kropp.
torsdag 11 april 2013
Inte bara löpning
Har man en kropp vars muskler levde en förtvinande tillvaro under flera år så kan man inte sätta igång och springa det första man gör. Det är som gjort för misslyckande. Klokt kan tyckas, men det var också den insikten som bromsade min motivation under flera år. Det är svårt att hitta något annat, när man vet vad man gillar allra bäst.
Efter ett antal besök hos kiropraktor och sjukgymnast på grund av smärta både lite här och där insåg jag till slut ändå det uppenbara - jag var tvungen att träna upp mina muskler. När jag sen dessutom fick ett gymkort av min fina make, och barnen var stora nog att klara sig utan sin mamma någon timme, var det bara att sätta igång.
Det hjälpte. Jag fick inte längre nackspärr så fort jag vred mig åt höger. Och gladare blev jag. Förmodligen en bättre mamma med. Men den där riktiga, riktiga glädjen - den kan jag aldrig få av att gå till gymmet. Dit går jag för att jag vet att jag måste. Det är lätt hänt att det blir annat som prioriteras högre då. Särskilt om ens liv i övrigt är i ett hysteriskt tempo.
Med andra ord har jag haft mina upp- och nergångar i gymmandet. Men det blev mera upp efter en flytt och minskat pendlande för 1,5 år sedan. Annars hade jag nog aldrig vågat testa att springa igen. Tack för det gymmet!
Efter ett antal besök hos kiropraktor och sjukgymnast på grund av smärta både lite här och där insåg jag till slut ändå det uppenbara - jag var tvungen att träna upp mina muskler. När jag sen dessutom fick ett gymkort av min fina make, och barnen var stora nog att klara sig utan sin mamma någon timme, var det bara att sätta igång.
Det hjälpte. Jag fick inte längre nackspärr så fort jag vred mig åt höger. Och gladare blev jag. Förmodligen en bättre mamma med. Men den där riktiga, riktiga glädjen - den kan jag aldrig få av att gå till gymmet. Dit går jag för att jag vet att jag måste. Det är lätt hänt att det blir annat som prioriteras högre då. Särskilt om ens liv i övrigt är i ett hysteriskt tempo.
Med andra ord har jag haft mina upp- och nergångar i gymmandet. Men det blev mera upp efter en flytt och minskat pendlande för 1,5 år sedan. Annars hade jag nog aldrig vågat testa att springa igen. Tack för det gymmet!
onsdag 10 april 2013
Vinden. Gruset. Känslan.
Den där känslan. Vinden som fläktar i håret. Andetagen min kropp tar. Skogens träd som prasslar. Solens strålar filtrerade genom grenar och löv. Och mina lätta, lätta ben.
Jag springer. Jag och naturen runt omkring mig. Vi hör ihop. Som om jag aldrig hade gjort något annat. Jag känner gruset under mina fötter och luften i mitt ansikte. Resten av världen existerar inte.
Så fylls hela mitt bröst. Av den där känslan. Jag är fri. Jag är lycklig. Jag älskar att springa!
Jag springer. Jag och naturen runt omkring mig. Vi hör ihop. Som om jag aldrig hade gjort något annat. Jag känner gruset under mina fötter och luften i mitt ansikte. Resten av världen existerar inte.
Så fylls hela mitt bröst. Av den där känslan. Jag är fri. Jag är lycklig. Jag älskar att springa!
tisdag 9 april 2013
Första milen på 12 år
Så kom det sig att jag bestämde mig för att genomföra Midnattsloppet 2012 ändå. Med exakt två veckors förberedelsetid och en längstasträcka på 8 km som jag sprang två dagar innan.
Efter fjorton nervösa besök i Bajamajan var det dags. Med fjärilar i magen, kvällstidningarnas svarta rubriker om tidigare otränade människors plötsliga hjärtstopp under loppet framför ögonen och adrenalin upp till öronen bar det iväg. Nu fanns det ingen återvändo.
Jag hade bestämt mig för att ta det lugnt i början för att inte ta slut mot slutet. Jag hade faktiskt ingen aning om, om jag överhuvudtaget skulle orka springa en hel mil. Det var ju 12 år sedan sist. Men redan efter ett par steg släppte de nervösa fjärilarna greppet om magen och istället bubblade glädjen. Jag sprang. Jag och en lång mänsklig orm omkring mig. Det var som om vi bars fram av karnevalstämningen, publiken och varandra. Jag tror på riktigt att jag fån-log mig igenom i stort sett hela banan. Det var ROLIGT! Bland det bästa jag någonsin gjort!
Jag kom på mig själv med att inte ens tänka på att jag sprang. Fötterna rörde sig alldeles automatiskt. Kan det vara så lätt att springa?
Men ok, den sista backen, den som kom efter 9 kilometer - den var lite jobbig. Plötsligt kände jag att jag inte sprungit så långt på väldigt länge. Jag fick promenera upp för den, men sen var det bara upploppet kvar. Och målgången.
Jag klarade det! Jag hade klarat att springa en hel mil!
Jag hade lätt varit värd en bragdmedalj efter det. Det var i alla fall vad jag tyckte själv just då. Min första hela mil på 12 år. Och den sprang jag på dryga 55 minuter. Heja mig!
Gissa vem som fån-log sig hela vägen hem den natten?
Efter fjorton nervösa besök i Bajamajan var det dags. Med fjärilar i magen, kvällstidningarnas svarta rubriker om tidigare otränade människors plötsliga hjärtstopp under loppet framför ögonen och adrenalin upp till öronen bar det iväg. Nu fanns det ingen återvändo.
Jag hade bestämt mig för att ta det lugnt i början för att inte ta slut mot slutet. Jag hade faktiskt ingen aning om, om jag överhuvudtaget skulle orka springa en hel mil. Det var ju 12 år sedan sist. Men redan efter ett par steg släppte de nervösa fjärilarna greppet om magen och istället bubblade glädjen. Jag sprang. Jag och en lång mänsklig orm omkring mig. Det var som om vi bars fram av karnevalstämningen, publiken och varandra. Jag tror på riktigt att jag fån-log mig igenom i stort sett hela banan. Det var ROLIGT! Bland det bästa jag någonsin gjort!
 |
| Bild lånad från midnattsloppet.com |
Men ok, den sista backen, den som kom efter 9 kilometer - den var lite jobbig. Plötsligt kände jag att jag inte sprungit så långt på väldigt länge. Jag fick promenera upp för den, men sen var det bara upploppet kvar. Och målgången.
Jag klarade det! Jag hade klarat att springa en hel mil!
Jag hade lätt varit värd en bragdmedalj efter det. Det var i alla fall vad jag tyckte själv just då. Min första hela mil på 12 år. Och den sprang jag på dryga 55 minuter. Heja mig!
Gissa vem som fån-log sig hela vägen hem den natten?
måndag 8 april 2013
If it's worth doing, it's worth overdoing!
Det där med att göra någonting LAGOM mycket, det ligger inte riktigt för mig. Med andra ord, när jag märkte att det faktiskt gick att springa lite smått blev jag så glad att jag var tvungen att göra det alldeles för mycket. Det där klassiska nybörjarmisstaget - att gå ut för hårt - stod snart skrivet i min panna.
Men det var inte höfterna jag fick ont i, utan knäna. Det gjorde så pass ont att jag inte vågade springa på halva sommaren. Ja, det var nästan så att jag tappade sugen helt och hållet när jag testade en dag i juni och knäna direkt protesterade med full kraft. Kanske var det inte meningen att jag skulle kunna springa ändå?
Efter två veckors depp-kollaps bestämde jag mig för att ge det ett försök till, om inte annat så för de svindyra skornas skull. Jag bokade tid hos kiropraktor, som snart konstaterade att mina höfter förmodligen var boven i dramat (vilken högoddsare..). Men han sa också att det inte var något större fel på mig - inte värre än att han kunde dra mig rätt igen på ett par besök, och framförallt: att jag mår bättre av att springa än av att bara sitta still. När jag något tveksam försökte framföra mina tvivel svarade han bara: "Nej. Spring Kajsa. Spring!"
Skam den som ger sig. På't igen, bara.
Men det var inte höfterna jag fick ont i, utan knäna. Det gjorde så pass ont att jag inte vågade springa på halva sommaren. Ja, det var nästan så att jag tappade sugen helt och hållet när jag testade en dag i juni och knäna direkt protesterade med full kraft. Kanske var det inte meningen att jag skulle kunna springa ändå?
Efter två veckors depp-kollaps bestämde jag mig för att ge det ett försök till, om inte annat så för de svindyra skornas skull. Jag bokade tid hos kiropraktor, som snart konstaterade att mina höfter förmodligen var boven i dramat (vilken högoddsare..). Men han sa också att det inte var något större fel på mig - inte värre än att han kunde dra mig rätt igen på ett par besök, och framförallt: att jag mår bättre av att springa än av att bara sitta still. När jag något tveksam försökte framföra mina tvivel svarade han bara: "Nej. Spring Kajsa. Spring!"
Skam den som ger sig. På't igen, bara.
lördag 6 april 2013
Jodå, det finns hopp!
En dag för lite drygt ett år sedan hade jag alltså intalat mig själv att mota bort alla prestationskrav. Detta var bara för att testa. Jag visste ju inte, det kunde ju vara så att jag hade kastat bort de där dyra sko-pengarna alldeles i onödan. Min kropp kanske faktiskt aldrig mer skulle kunna ta sig fram i något annat än långsam promenad. Det var ju i alla fall vad jag hade trott de senaste 12 åren (jag vet, helt galet, vart tog de åren vägen liksom?!?) Med tanke på mina dåliga höftgener var det faktiskt ett smärre under att jag ens tog mig fram i promenadfart utan att ha ont. Men jag har någon medfödd defekt som gör att jag aldrig är nöjd. Varför nöja sig med promenad när det faktiskt finns de som joggar, även efter barnafödsel?
Alltså. Jag testade. Och det gick. Eller ja, det kanske var en sanning med modifikation. Jag tog mig fram i något som var något annat än promenadsteg i alla fall, i ganska precis hela 14 minuter. Jag kände mig mer stel än min 95-åriga mormor och långsammare än en snigel. Men det var oviktigt just då. Jag kunde faktiskt springa. Och inte fick jag ont. Inte ens dagen efter hade jag ont.
Alltså. Jag testade. Och det gick. Eller ja, det kanske var en sanning med modifikation. Jag tog mig fram i något som var något annat än promenadsteg i alla fall, i ganska precis hela 14 minuter. Jag kände mig mer stel än min 95-åriga mormor och långsammare än en snigel. Men det var oviktigt just då. Jag kunde faktiskt springa. Och inte fick jag ont. Inte ens dagen efter hade jag ont.
För ett år sedan
För lite drygt ett år sedan, i mars 2012, bestämde jag mig för att testa. Jag menar, jag sprang ju genom Stockholms centralstation i jakt på tåget som snart skulle gå. Och upp för blå linjens rulltrappor (de är lååååååånga). Det hände även att jag sprang i kapp bussen efter en hysterisk dagislämning bara för att hinna i tid till det där viktiga mötet. Och av det fick jag aldrig ont. Det enda problemet var att jag flåsade som ett smärre ånglok på väg upp för en uppförsbacke. Men då sprang jag ju liksom i smyg, som Lotta på Bråkmakargatan skulle ha sagt. Det räknades inte riktigt.
I vilket fall som helst gick jag till en sportaffär, och försökte lite sådär lagom nonchalant titta på löparskorna. En inbillskt smilande försäljare kom såklart fram. Jag kunde svära på att han minnsann inte sprang i smyg till bussen efter en kaotisk dagislämning, och aldrig hade haft en kropp som hade gått av på mitten. Men det var bara att låtsas världsvan.
- Behöver du hjälp, sa den smilande tonåringen.
- Ehm, njae. Jag vill ha ett par skor att springa i. Tidigare har jag alltid haft Asics, sa jag i ett försök att låta proffsig.
- Jaha, ja de här brukar vara bra för nybörjare, sa fånflinet och tog ner ett par skor från hyllan.
Vaddå nybörjare tänkte jag surt, drog på mig skorna och sa: Ehm, jo de känns bra. Jag tar dem.
Jag betalade fort och försvann så snabbt jag kunde. Rena rama turen att jag ens fick med mig ett par skor som var i lagom storlek.
När jag sedan hade betalat på tok för mycket pengar för vad som rimligtvis kan vara lämpligt för ett par skor till mig själv kunde jag ju inte bara låta dem stå där och skämmas. Jag var ju faktiskt tvungen att testa. En dag med lagom fint väder snörde jag på mig dem och tog hissen ner på gatan.
I vilket fall som helst gick jag till en sportaffär, och försökte lite sådär lagom nonchalant titta på löparskorna. En inbillskt smilande försäljare kom såklart fram. Jag kunde svära på att han minnsann inte sprang i smyg till bussen efter en kaotisk dagislämning, och aldrig hade haft en kropp som hade gått av på mitten. Men det var bara att låtsas världsvan.
- Behöver du hjälp, sa den smilande tonåringen.
- Ehm, njae. Jag vill ha ett par skor att springa i. Tidigare har jag alltid haft Asics, sa jag i ett försök att låta proffsig.
- Jaha, ja de här brukar vara bra för nybörjare, sa fånflinet och tog ner ett par skor från hyllan.
Vaddå nybörjare tänkte jag surt, drog på mig skorna och sa: Ehm, jo de känns bra. Jag tar dem.
Jag betalade fort och försvann så snabbt jag kunde. Rena rama turen att jag ens fick med mig ett par skor som var i lagom storlek.
När jag sedan hade betalat på tok för mycket pengar för vad som rimligtvis kan vara lämpligt för ett par skor till mig själv kunde jag ju inte bara låta dem stå där och skämmas. Jag var ju faktiskt tvungen att testa. En dag med lagom fint väder snörde jag på mig dem och tog hissen ner på gatan.
torsdag 4 april 2013
Jag springer, alltså är jag
Andas in, andas ut, andas in, andas ut. En fot framför den andra. Försiktigt, försiktigt. Andas in, andas ut. Andra foten mot marken. Jag känner efter. Gör det ont någonstans? Andas in, andas ut, foten mot gruset. Nej, det gör inte ont. DET GÖR INTE ONT. Jag kan. Jag springer! Jag springer faktiskt. Lycka!
Det som en gång var en kropp
Har man en kropp som har klämt ur sig en skock ungar är den inte längre vad den en gång var. Den vobblar en aning och mittpartiet tycks leva ett eget anonymt liv, bortkopplat från huvud och ben. Den en gång så starka magen består av hopplöst uttänjda och delade muskler, oförmögna att hålla någonting på plats längre. Just så var min kropp.
Har man dessutom en kropp med vissa genetiska defekter i form av överrörliga höftleder kan det bli särskilt besvärligt att kånka runt på bebisar i magen. Det innebär att höfterna tycks vingla runt på eget bevåg och vara allmänt besvärliga. Det var precis vad som hände mig. Faktiskt så kunde jag knappt gå på två år, mer än mellan soffan och köksbänken. Jag tog mig mestadels fram med hjälp av cykel. Och vad tror ni händer då med resten av det som en gång kallades muskler? Jo, det blir inte så mycket kvar av dem kan jag meddela. De försvinner obehagligt fort.
Men någon gång kommer man till en punkt då hjärnan får nog av den kropp den tycks behöva samarbeta med. Det är vid den punkten man inser att den där kroppen faktiskt borde hålla i en himla massa år till och något måste göras åt saken. Genast.
Har man dessutom en kropp med vissa genetiska defekter i form av överrörliga höftleder kan det bli särskilt besvärligt att kånka runt på bebisar i magen. Det innebär att höfterna tycks vingla runt på eget bevåg och vara allmänt besvärliga. Det var precis vad som hände mig. Faktiskt så kunde jag knappt gå på två år, mer än mellan soffan och köksbänken. Jag tog mig mestadels fram med hjälp av cykel. Och vad tror ni händer då med resten av det som en gång kallades muskler? Jo, det blir inte så mycket kvar av dem kan jag meddela. De försvinner obehagligt fort.
Men någon gång kommer man till en punkt då hjärnan får nog av den kropp den tycks behöva samarbeta med. Det är vid den punkten man inser att den där kroppen faktiskt borde hålla i en himla massa år till och något måste göras åt saken. Genast.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)