Nehej, nej det gick visst lite FÖR bra att springa ett tag nu. Och det är det tydligen inte meningen att det ska göra. Efter min långtur vilade jag förmodligen inte tillräckligt många dagar. Efter de två löpturerna på milen och 6 km så var det kört igen. Denna gång har jag slagit upp den gamla höft-överbelastningsskadan. Piriformis syndrom har jag googlat mig till att det måste vara frågan om.
När den gamla höftsmärtan ger sig tillkänna känner jag mig lätt lite nedslagen. Dumma kropp att bråka! Varför kan jag inte bara få springa utan att det ska göra ont någonstans?!?! Det är som att min kropp retas med mig med flit. Testar min vilja och mitt tålamod.
Samtidigt blir jag mer beslutsam än någonsin. Inte en chans att jag ger mig. Det gäller bara att vara smart och inte för ivrig. Jag tror att jag slutade springa i tid. Tre dagars total vila. En veckas löpvila än så länge. Skumrullar på utsida lår och triggerpoint-massage av skinkan flera gånger om dagen. Sjukt disciplinerat.
Och faktiskt - efter gårdagens styrketräning känns det lite bättre igen. Årets midnattslopp kändes som att det låg i farozonen ett tag. Men nu tror jag nog att jag hinner bli bra tills dess, även om jag förmodligen får ta det lite lugnare än planerat. Då får det vara så. Jag lovar att jag ska försöka strunta i resultat-tiden och bara vara glad över att kunna springa istället. För det kanske är det min kropp försöker påminna mig om? Att njuta är det viktigaste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar