Lärdom nr. 2: Kroppen har oftast rätt

Efter en tung, jobbig och inte alls speciellt rolig löprunda är det lätt att tappa modet. Det ger mig tankar som Vad har jag nu gjort för fel? och självförtroende-dippar resten av kvällen.

Att sedan vakna dagen efter med förkylning i kroppen ger en ahaaaaaa, det var DÄRFÖR-upplevelse. Klart irriterande att bli förkyld mitt i sommarvärmen, men ändå. DÅ förstår jag. Det var inte jag som var dålig på att springa. Det var bara dagsformen. Min kropp visste innan jag att jag inte var i form för en bra prestation. Jag kan slappna av.

Lärdom nr. 1: Klä dig efter väder

Note to self: Svarta, långbenta tights är definitivt för varmt att springa i 25 graders värme med. Det fungerar icke. Svimningskänslan låg nära på lut. Puh!

Maxpulstest

En nyinköpt pulsklocka är till för att testas. Så är det bara. Trots att omgivningen klagar på min nördighet.

Två morgnar i rad har jag vaknat av busiga katter vid halvsex-snåret, plockat upp pulsbandet bredvid sängen och sedan testat vilopuls. Allt ackompanjerat till makens suck och stön.

Ikväll var det dags att testa max. Intervaller på löpband stod på schemat. Allt gick bra ända fram till det att jag började närma mig max och plötsligt blev rädd och såg framför mig en mindre graciös vurpa när jag flög av bandet. Alltså vågade jag inte riktigt pressa mig ännu lite till utan fegade ur lite och hoppade av. Men då var pulsen ändå uppe i 198. Förmodligen ligger jag lite över 200 i maxpuls. Med andra ord klart över den gamla standardformeln 220 - ålder. Inte för att det har någon betydelse prestationsmässigt, men klart värt att veta inför framtida träningspass.

Att jag sedan svettades som en tok och var lite lätt spyfärdig är smällar värda att ta.

Ny leksak

Har man satt nytt rekord får man lov att belöna sig själv lite väl? Med hjälp av en pulsklocka tänker jag bli ännu snabbare!

Oavsett om du svettas på ett gym eller springer i skogen, är Forerunner® 210 HR en spännande och givande bekantskap. Med Forerunner® 210 HR har du möjlighet att hålla koll på varje avverkad meter. Har man en gång tränat med en Garmin GPS finns det ingen återvändo – denna super-enkla produkten ger nya, fantastiska dimensioner i träningen.

Nya, fantastiska dimensioner.. Det vore nåt, det. Återstår att se om det är sant.

(Om jag bara lyckas klura ut hur den funkar först. Det var en himla massa knappar att hålla reda på.)

Personligt rekord!

Haha! Där satt den! Milen under 50 var ett av mina mål för året (det andra att klara halvmaran) och idag hände det.

Helt otippat egentligen.

Jag var osäker på om jag överhuvudtaget skulle springa idag eftersom jag kände mig lite seg av både åskväder och pollen, men tänkte att jag kunde väl hasa mig runt en bit i alla fall. Dessutom bestämde jag mig inte förrän jag redan var ute vilket spår jag skulle ta. Velade mellan 5 och 10 km, men upptäckte att de hade lagt om ett spår till 7 km, vilket kändes alldeles lagom. Jag har drygt 1 km för att komma dit, så det hade jag alltså redan avverkat (i 5.30-tempo).

Sen sprang jag bara. Och njöt. Tänkte mest på hur kul det är. Och vips hade jag sprungit 5-6 km. Då insåg jag att jag sprang rätt fort. Funderade lite på om jag skulle sänka farten lite eftersom jag vet att det kommer backar mot slutet, men ah.. jag körde på. När jag hade sprungit 8,5 km kom jag på att det här var ju läge för rekord faktiskt. Så jag bet ihop i de sista backarna och tog en extra sväng genom skogen på hemvägen för att det skulle bli 10 km. Tjoho! Det kändes fint att stoppa den klockan.

Jag måste påminna mig själv...

... om att det bara är drygt ett år sedan jag började springa igen. Och att det faktiskt är helt fantastiskt att jag överhuvudtaget kan!

Det är fullkomligt magiskt att mina ben, fötter, höfter, knän gör precis som jag vill. Att springa utan att det gör ont - det gör mig så lycklig. Jag lovar, jag njuter av varenda steg!

Tack kroppen. Tack livet. Dagens löptur satt fint, ända in i själen.

Svettigt men skönt!

Äntligen törs jag springa igen utan att vara rädd för vänsterknät!

Förra veckans crosstraining-pass innehållande ett antal "idioten-vändor" gav en liten irriterande känsla i knät vilket gjorde mig lite nervös inför Vårruset. Men det gick ju som bekant rätt bra sen ändå. Denna fredagen var det samma pass och samma "idioten" som gällde, men det kändes bra i fredags och även igår. Med andra ord vågade jag mig på en lite längre löprunda idag på förmiddagen.

7 km är det längsta jag sprungit på ganska länge. Men mest glad är jag över att knät betedde sig precis som ett alldeles vanligt knä ska göra. Och att jag inte ens kände att jag behövde hålla igen (annat än möjligtvis i nedförsbackarna) av försiktighet. Dock var det hyfsat svettigt idag. Kändes som tropisk luftfuktighet på 100% och rätt varmt med. Men vad gör väl det, när man får springa och känna sig hel igen?