Vårruset avklarat, men snabbare kan jag

Det blev ett vårrus till slut. Även om jag tvekade in i det sista om det skulle ske springandes eller bara i promenadfart. Klockan i mål stannade på 24.43. Mitt officiella mål var att komma under 25 minuter, så ok, jag borde vara nöjd. Särskilt med tanke på att hela första kilometern gick i snigelfart på grund av trängsel. Men tror ni att jag är nöjd? Njaee.

Jag hade hoppats på en snabbare tid egentligen. Jag vet ju att jag kan. Men jag ska försöka vara snäll mot mig själv. Jag har ju faktiskt knappt sprungit alls den sista månaden på grund av knät. Och det kändes. Jag kom aldrig in i det där riktiga flytet, utan jag fick mest kämpa. Så det var en helt ok tid. Det var bra.

Men nästa gång. Då ska det gå snabbare!

Snedaste axlarna i stan?

På senaste PT-passet gjorde PT-Pontus vad han kallade för en hållningsanalys. Det gick ut på att jag skulle hoppa runt lite, blunda och sedan ställa mig rätt upp och ned med fortsatt stängda ögon. Det visade sig att höfterna verkade symmetriska, men min överkropp däremot - den är sned. Min vänstra axel sitter flera centimeter högre upp än den högra. Tittar jag på nyckelbenen så är de inte horisontella utan de liksom lutar neråt höger. Mycket skumt. Att man är lite sned kan jag förstå, men jag är verkligen jättesned!

Förmodligen beror det bara på att jag är väldigt högerhänt. Hela min vänstra sida har betydligt sämre rörlighet, medan jag är starkare i höger. Det skulle också kunna vara min ryggrad som har en liten krökning, men jag vet inte om jag tror det riktigt.

Frågan är om det är något som påverkar min löpning? Mitt knä? Det skulle ju kunna räcka med att jag belastar ena benet lite mer än det andra för att det ska ge överbelastning på vänster knä. Det är värt att fundera vidare över.

Göteborgsvarvet ger spring i benen!

Sitter och tittar lite på alla tappra Varvet-löpare på TV:n och blir inspirerad. Ojoj, vad det spritter i mina ben nu. Jag vill också springa! Snart får det vara nog med den här knä-vilan för nu bara måste jag ge mig ut och testa lite.

Gårdagens Crosstraining-pass gick bra. Sprang till och med några vändor Idioten utan större problem, även om det inte direkt var på max. Hopprepshoppandet stod jag över, men i övrigt körde jag för fullt. Och inga känningar idag. Yes!

Aktarej skogen! Snart kommer jag igen!

Håller knät för Vårruset tro?

Hm. Justja. Jag skulle ju springa Vårruset var det tänkt. Om 11 dagar. Fixar mitt knä det? Hoppas..

Jag har inga problem efter gårdagens träning i alla fall. Får nog testa lite försiktigt i helgen och se vad som händer.

Träningsknark. Eller: Om behovet och abstinensen.

Egentligen är det inte klokt vilken effekt träning har på mitt humör. Det är som värsta serotonin-boosten alldeles gratis. Utan piller! Vilken forskare som helst skulle finna det nästintill löjligt vilka tydliga samband som finns mellan mitt välmående och träning. Det är faktiskt ganska fantastiskt att ha hittat en sådan mirakelkur.

Samtidigt har det sina baksidor. För vad händer när jag INTE kan träna? När jag har ont i knät och när jag har bihåleinflammation? Jo, jag blir inte speciellt trevlig att umgås med. Det gör mig sur, grinig och får mig att tänka negativa tankar om min kropp.

Jag kan inte minnas att det var så under den perioden jag inte tränade alls. Nog för att jag kanske var sur och grinig och inte alltid så glad, men just kopplingen till träningsabstinens var inte så omedelbar som den är nu.

Jag undrar om detta fenomen uppkommer för alla som tränar regelbundet? Eller om det bara är jag? Och var går gränsen för vad som är sund abstinens och när övergår det till något som mer liknar en fixering, eller en ortorexi?

För en person som inte tränar är det lätt att hävda att abstinensen är något som passerat det normala. Att människor som tränar blir fixerade och bara tänker på träning. Men för min del tror jag snarare det handlar om att min kropp har lärt sig vad den behöver för att må bra, och själv efterfrågar det när det uteblir. Precis som jag blir hungrig när jag inte äter och trött när jag inte sover.

Oavsett vilket kan jag ikväll gå till sängs nöjd och glad. Jag har äntligen fått mitt träningsknark igen efter 10 dagars ofrivillig avvänjning.

Bihåleinflammation och kiropraktorbesök

Så mycket till springande blir det inte just nu. Mina bihålor bestämde sig för att bråka, och det ordentligt. Men det var ju fint att de lyckades få det att sammanfalla med det trasiga knät som ändå behöver vila. Och när jag nu ändå behövde vila av två andra anledningar kunde jag ju lika gärna slå den tredje flugan i smällen med, och passa på att gå till kiropraktorn, tyckte jag.

Positivt besked 1: Höften har inte halkat tillbaka på snedden.
Positivt besked 2: Inte hade SI-leden stelnat till så värst mycket sedan sist heller.

Det var ju bra. Fast frågan vad det onda knät beror på fick ju dessvärre inget klart besked just då. Senare på kvällen igår fick jag dock väldigt ont i knät. Till synes utan anledning, för det hade kiropraktorn inte bökat med alls. Min gissning är då att höften har betydelse ändå. Kiropraktorknakad höft = ont knä. Har jag minskad rörlighet på vänster sida så fortplantar det sig väl förmodligen ner till knät. Har han manipulerat loss det låsta blir förutsättningarna i knät annorlunda.

Komplicerat.. Hoppas på bättring nu i alla fall. Och att bihålorna ska skärpa till sig.

Konsten att vara nöjd

Ibland undrar jag var den där tävlingsinstinkten kommer ifrån. Vad är det som gör att jag nästan aldrig kan vara nöjd? Varför måste jag jämföra mig så med andra? Vadan detta behov av att hävda sig? Av att synas. Att duga. Förmodligen något som är närbesläktat med prestationskrav även inom andra områden. Duktig-flicka-syndromet. Det jag helst inte vill att min dotter ska ärva.

Självklart vet jag att jag inte kan bli bäst på att springa. Det är ok. Jag är för gammal ändå. Men istället för att acceptera sätter jag igång och jämför mig med andra runt omkring. Med någon jag läser om i en tidning. Med bekanta. Med en annan mamma på dagis. Och med min man. Springer han snabbare än jag blir jag sur resten av kvällen. På riktigt. Inte helt sunt.

Samtidigt är det ju den där driften som motiverar mig. Kanske hade jag varit en lyckligare människa om jag mest gick omkring och mös och var nöjd med det mesta. Om jag hade nöjt mig med att vara bara lagom. Om jag kunde vara ute och fin-jogga, och tycka att det var fullt tillräckligt. Eller till och med promenera. Men nej, det går inte. Jag vill mer.

Frågan är om jag vill mer för min egen skull, eller om det är ett yttre krav? Är det samma krav som gör att jag är en heltidsarbetande trebarnsmamma med två akademiska utbildningar? Jag vet inte. Men jag försöker tänka att jag duger ändå. Jag måste inte vara bäst. Inte heller snabbast.

Man vet aldrig vad som väntar runt knuten i ens liv. Det finns andra mammor som hittar sina till synes helt friska och vältränade män döda i sin säng på morgonen. Vars liv aldrig mer blir detsamma. Livet kan vara kort. Det är bäst att försöka njuta av det så länge det varar. Och låta bli att tävla, med sig själv och med andra.

Kanske lär jag mig så småningom.

Två steg bak, men i alla fall ett steg fram

Efter några dagars misströstan över det onda knät känner jag mig nu mer positiv igen. Mitt knä är definitivt bättre trots träning igår.

För några veckor sedan köpte jag ett paket med ett antal PT-träningstimmar just med anledning att försöka undvika skador. En mycket bra investering! Eller som en vän till mig sa: "Vissa lägger pengar på städhjälp/läxhjälp, men det är tusen gånger vettigare att investera i kroppshjälp och låta dammråttorna ligga".

Min snälle PT Pontus har dock drillat mig ganska hårt den senaste tiden. Igår var det dags igen, men med tanke på knät fokuserade vi på överkropp. Hans gissning var att det onda knät helt enkelt beror på överansträngning. Jämfört med förra våren och hösten så har jag ju faktiskt kunnat springa betydligt mycket både mer och längre innan det gjort ont nu. Jag verkar bara hysa en viss ohälsosam förkärlek i att driva mig själv lite för hårt, för snabbt.

Förmodligen har jag någon svag punkt i min kropp som gör att jag får ont just på insidan av vänster knä, men jag ska försöka jobba upp lårmuskelstyrkan för att kompensera. Eventuellt bokar jag in ett besök hos kiropraktorn för att kontrollera att inte höfterna halkat snett igen också, bara för att vara på den säkra sidan. Jag fortsätter simma någon vecka istället för att springa, och sen blir det en försiktig smygstart på det igen.

Jag kommer inte att ge mig. I kampen viljan vs. kroppen vet jag vilken som går segrande. Alla dagar i veckan.