Efter några dagars misströstan över det onda knät känner jag mig nu mer positiv igen. Mitt knä är definitivt bättre trots träning igår.
För några veckor sedan köpte jag ett paket med ett antal PT-träningstimmar just med anledning att försöka undvika skador. En mycket bra investering! Eller som en vän till mig sa: "Vissa lägger pengar på städhjälp/läxhjälp, men det är tusen gånger vettigare att investera i kroppshjälp och låta dammråttorna ligga".
Min snälle PT Pontus har dock drillat mig ganska hårt den senaste tiden. Igår var det dags igen, men med tanke på knät fokuserade vi på överkropp. Hans gissning var att det onda knät helt enkelt beror på överansträngning. Jämfört med förra våren och hösten så har jag ju faktiskt kunnat springa betydligt mycket både mer och längre innan det gjort ont nu. Jag verkar bara hysa en viss ohälsosam förkärlek i att driva mig själv lite för hårt, för snabbt.
Förmodligen har jag någon svag punkt i min kropp som gör att jag får ont just på insidan av vänster knä, men jag ska försöka jobba upp lårmuskelstyrkan för att kompensera. Eventuellt bokar jag in ett besök hos kiropraktorn för att kontrollera att inte höfterna halkat snett igen också, bara för att vara på den säkra sidan. Jag fortsätter simma någon vecka istället för att springa, och sen blir det en försiktig smygstart på det igen.
Jag kommer inte att ge mig. I kampen viljan vs. kroppen vet jag vilken som går segrande. Alla dagar i veckan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar