Ibland undrar jag var den där tävlingsinstinkten kommer ifrån. Vad är det som gör att jag nästan aldrig kan vara nöjd? Varför måste jag jämföra mig så med andra? Vadan detta behov av att hävda sig? Av att synas. Att duga. Förmodligen något som är närbesläktat med prestationskrav även inom andra områden. Duktig-flicka-syndromet. Det jag helst inte vill att min dotter ska ärva.
Självklart vet jag att jag inte kan bli bäst på att springa. Det är ok. Jag är för gammal ändå. Men istället för att acceptera sätter jag igång och jämför mig med andra runt omkring. Med någon jag läser om i en tidning. Med bekanta. Med en annan mamma på dagis. Och med min man. Springer han snabbare än jag blir jag sur resten av kvällen. På riktigt. Inte helt sunt.
Samtidigt är det ju den där driften som motiverar mig. Kanske hade jag varit en lyckligare människa om jag mest gick omkring och mös och var nöjd med det mesta. Om jag hade nöjt mig med att vara bara lagom. Om jag kunde vara ute och fin-jogga, och tycka att det var fullt tillräckligt. Eller till och med promenera. Men nej, det går inte. Jag vill mer.
Frågan är om jag vill mer för min egen skull, eller om det är ett yttre krav? Är det samma krav som gör att jag är en heltidsarbetande trebarnsmamma med två akademiska utbildningar? Jag vet inte. Men jag försöker tänka att jag duger ändå. Jag måste inte vara bäst. Inte heller snabbast.
Man vet aldrig vad som väntar runt knuten i ens liv. Det finns andra mammor som hittar sina till synes helt friska och vältränade män döda i sin säng på morgonen. Vars liv aldrig mer blir detsamma. Livet kan vara kort. Det är bäst att försöka njuta av det så länge det varar. Och låta bli att tävla, med sig själv och med andra.
Kanske lär jag mig så småningom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar