Osamarbetsvillig kropp

Inget är så irriterande som när viljan är större än kroppens förmåga. Eller med andra ord: DUMMA KNÄ!!! Jag tänker att om jag får tjura lite som en barnunge först, så kanske jag kan bita ihop och backa några steg sen.

Redan förra helgen när jag sprang långpass kände jag av knät, men mest som en liten irritation. I tisdags gjorde jag sedan något dumt. Jag sprang i backar. Det kändes bra först, men efter ca en kvart kom det knä-onda som på beställning. Jag ska tydligen INTE springa i nerförsbackar.

Efter att ha tränat styrka i onsdags blev knät ännu värre, trots att fokus var på överkropp. Så nu antar jag att jag måste mota bort viljan och vara vuxen och förståndig och bara köra försiktig rehab-träning ett tag. Inget springa. Buhuuu! Det får blir simning och överkroppsträning tills knät är helt bra igen. Jag vågar inte riskera att det blir ännu värre.

Något frustrerande är det också att jag inte riktigt vet vad eller varför jag får ont. Jag har uteslutit artros, och jag tror inte det är minisken heller. Smärtan sitter på insidan, strax nedanför knät. Det skulle kunna vara ett muskelfäste där som blir inflammerat. Men varför? Varför på samma ställe hela tiden?

Det positiva är att jag vet att det går över om jag vilar. Men galet frustrerande att inte kunna träna när man så gärna vill!

Hur hittar man motivationen?

Jag älskar att springa, och ändå får jag erkänna att det finns dagar då det tar emot. När soffan lockar mer än skogen. Bland det bästa jag vet är känslan efter ett riktigt tufft pass i gymmet. Och ändå får jag ibland tvinga mig själv dit. Regelbunden träning kräver vilja och motivation. Hur man hittar den finns det förmodligen många olika svar på.

När jag började komma igång med träningen ungefär ett år efter mitt yngsta barn föddes handlade motivationen framförallt om att undvika smärta. Jag tyckte egentligen att det var rätt tråkigt i början. Det var mest vetskapen om att det inte fungerar att ha värsta sortens nackspärr en vecka av fyra om man vill leva ett normalt liv som fick mig att gå dit. Men så hände något. När jag varit där två, tre, fyra, fem gånger så märkte jag skillnad. Jag kommer ihåg en promenad hem från gymmet när jag plötsligt kände det som att jag hade en annan stuns i kroppen. Jag tog i - och den svarade. Häftigt! Hade jag väl kommit dit var det lättare att fortsätta sedan.

Att börja, och sedan fortsätta springa handlar delvis om samma sak. Någonstans inom sig måste man hitta en startvilja. Sedan får man bara härda ut ett par gånger. Tills man plötsligt märker skillnad. Du kan springa lite längre, lite fortare. Det är en annan känsla i benen. Sen kan man ju försöka låta bli att göra som jag - gå ut för hårt i början. Se det som en snabbare variant av promenad bara. Och tvinga bort alla prestationskrav. Se dig omkring. Njut av naturen. Att springa är härligt!

Sen kommer svackorna. Alla får dem. Kanske blir man förkyld och får ta det lugnt en vecka eller två. Och attans, vad jobbigt det är att komma igång sedan igen. Då krävs det att man plockar fram den där viljan. För mig gäller att jag inte får tänka efter för mycket - bara göra. Jag behöver ha träningen som en inrutad rutin på bestämda dagar och tider. Då bara gör jag det utan att vela. Och så hjälper det att ha mål. Målet att undvika smärta har jag redan passerat. Förra året hade jag milen som mål. Nu blir det halvmaran. Undrar vad som kommer sen?!

Varför Diabetesfonden? Om min insamling.

Jag har valt att göra en insamling till förmån för Diabetesfonden. Varför? För det första för att diabetes är världens snabbast växande sjukdom. En sjukdom som berör väldigt många människor. Bara i Sverige dör människor varje dag i huvudsak på grund av sin diabetes. Och ändå är okunskapen kring sjukdomen ofattbart stor.

För det andra arbetar jag på Svenska Diabetesförbundet med målet att öka uppmärksamheten kring diabetes. Det här är mitt sätt att bidra på det privata planet. För även om jag inte har diabetes själv kan jag inte låta bli att bli personligt berörd av alla dessa människor och livsöden.

Framförallt typ 1-diabetes styr hela den sjukas liv. Den tar aldrig paus, det finns ingen bot. 24 timmar om dygnet, resten av livet, krävs uppmärksamhet och otaliga beslut måste fattas angående mat, insulin, motion. Det är ingen sjukdom som någonsin går på rutin, det finns inga piller som hjälper. De flesta av de som drabbas är barn och unga. Det innebär att en hel familjs tillvaro ställs på ända.

Inga genomgripande framsteg i behandlingen har egentligen skett sedan insulinet upptäcktes. Det var 1921. 1921! Jämför en sekund med andra sjukdomar. Tänk bara vad som skett inom cancerområdet sedan 1921. Det är massor. Och vad är det som krävs för att nya framsteg ska ske? Jo, rent krasst - pengar.

Jag hoppas att jag på detta sätt kan dra mitt strå till stacken. Hjälp mig genom att stödja min insamling. Diabetesforskningen behöver mer resurser.

Tacksamhet

Jag är otroligt medveten om att jag är lyckligt lottad. Jag har en kropp som är frisk, som kan springa, träna, som inte gör ont. Den tacksamheten hade jag inte för 15 år sedan, när jag var ung och odödlig.

Kanske är det så att man inte fullt ut kan uppskatta en frisk kropp, om man aldrig upplevt något annat. Innan jag fick sådana problem med höfterna att jag inte ens kunde gå från sängen till köket utan att svära inombords av smärtan tog jag min friska kropp för given. Inte gick jag omkring och reflekterade över att jag kunde gå, hoppa eller springa då. Men när jag hade ont under så lång tid fanns ingen högre önskan än att kunna röra mig obehindrat utan smärta. Den är nu uppfylld.

Jag är också tacksam av andra anledningar. Min mamma satt periodvis i rullstol under min uppväxt. Hon levde med omänsklig smärta under lång tid. Ända till hon inte längre orkade mer. Min största rädsla har varit att bli som hon. Den rädslan kan vara i det närmsta förlamande. Den hindrade mig från att försöka. Men nu vet jag. Jag är inte som hon. Jag har inte ont. Jag är frisk. Jag kan springa!

Kanske går det att förstå min motivation med den bakgrunden? Jag är inte bara en flås-hurtig sportfåne. Jag tränar och springer för att det gör mig lycklig. Och framförallt är jag glad över att jag överhuvudtaget KAN. Jag är så tacksam över min fungerande kropp.

Inte bara löpning

Har man en kropp vars muskler levde en förtvinande tillvaro under flera år så kan man inte sätta igång och springa det första man gör. Det är som gjort för misslyckande. Klokt kan tyckas, men det var också den insikten som bromsade min motivation under flera år. Det är svårt att hitta något annat, när man vet vad man gillar allra bäst.

Efter ett antal besök hos kiropraktor och sjukgymnast på grund av smärta både lite här och där insåg jag till slut ändå det uppenbara - jag var tvungen att träna upp mina muskler. När jag sen dessutom fick ett gymkort av min fina make, och barnen var stora nog att klara sig utan sin mamma någon timme, var det bara att sätta igång.

Det hjälpte. Jag fick inte längre nackspärr så fort jag vred mig åt höger. Och gladare blev jag. Förmodligen en bättre mamma med. Men den där riktiga, riktiga glädjen - den kan jag aldrig få av att gå till gymmet. Dit går jag för att jag vet att jag måste. Det är lätt hänt att det blir annat som prioriteras högre då. Särskilt om ens liv i övrigt är i ett hysteriskt tempo.

Med andra ord har jag haft mina upp- och nergångar i gymmandet. Men det blev mera upp efter en flytt och minskat pendlande för 1,5 år sedan. Annars hade jag nog aldrig vågat testa att springa igen. Tack för det gymmet!

Vinden. Gruset. Känslan.

Den där känslan. Vinden som fläktar i håret. Andetagen min kropp tar. Skogens träd som prasslar. Solens strålar filtrerade genom grenar och löv. Och mina lätta, lätta ben.

Jag springer. Jag och naturen runt omkring mig. Vi hör ihop. Som om jag aldrig hade gjort något annat. Jag känner gruset under mina fötter och luften i mitt ansikte. Resten av världen existerar inte.

Så fylls hela mitt bröst. Av den där känslan. Jag är fri. Jag är lycklig. Jag älskar att springa!

Första milen på 12 år

Så kom det sig att jag bestämde mig för att genomföra Midnattsloppet 2012 ändå. Med exakt två veckors förberedelsetid och en längstasträcka på 8 km som jag sprang två dagar innan.

Efter fjorton nervösa besök i Bajamajan var det dags. Med fjärilar i magen, kvällstidningarnas svarta rubriker om tidigare otränade människors plötsliga hjärtstopp under loppet framför ögonen och adrenalin upp till öronen bar det iväg. Nu fanns det ingen återvändo.

Jag hade bestämt mig för att ta det lugnt i början för att inte ta slut mot slutet. Jag hade faktiskt ingen aning om, om jag överhuvudtaget skulle orka springa en hel mil. Det var ju 12 år sedan sist. Men redan efter ett par steg släppte de nervösa fjärilarna greppet om magen och istället bubblade glädjen. Jag sprang. Jag och en lång mänsklig orm omkring mig. Det var som om vi bars fram av karnevalstämningen, publiken och varandra. Jag tror på riktigt att jag fån-log mig igenom i stort sett hela banan. Det var ROLIGT! Bland det bästa jag någonsin gjort!

Bild lånad från midnattsloppet.com

Jag kom på mig själv med att inte ens tänka på att jag sprang. Fötterna rörde sig alldeles automatiskt. Kan det vara så lätt att springa?

Men ok, den sista backen, den som kom efter 9 kilometer - den var lite jobbig. Plötsligt kände jag att jag inte sprungit så långt på väldigt länge. Jag fick promenera upp för den, men sen var det bara upploppet kvar. Och målgången.

Jag klarade det! Jag hade klarat att springa en hel mil!

Jag hade lätt varit värd en bragdmedalj efter det. Det var i alla fall vad jag tyckte själv just då. Min första hela mil på 12 år. Och den sprang jag på dryga 55 minuter. Heja mig!

Gissa vem som fån-log sig hela vägen hem den natten?

If it's worth doing, it's worth overdoing!

Det där med att göra någonting LAGOM mycket, det ligger inte riktigt för mig. Med andra ord, när jag märkte att det faktiskt gick att springa lite smått blev jag så glad att jag var tvungen att göra det alldeles för mycket. Det där klassiska nybörjarmisstaget - att gå ut för hårt - stod snart skrivet i min panna.

Men det var inte höfterna jag fick ont i, utan knäna. Det gjorde så pass ont att jag inte vågade springa på halva sommaren. Ja, det var nästan så att jag tappade sugen helt och hållet när jag testade en dag i juni och knäna direkt protesterade med full kraft. Kanske var det inte meningen att jag skulle kunna springa ändå?

Efter två veckors depp-kollaps bestämde jag mig för att ge det ett försök till, om inte annat så för de svindyra skornas skull. Jag bokade tid hos kiropraktor, som snart konstaterade att mina höfter förmodligen var boven i dramat (vilken högoddsare..). Men han sa också att det inte var något större fel på mig - inte värre än att han kunde dra mig rätt igen på ett par besök, och framförallt: att jag mår bättre av att springa än av att bara sitta still. När jag något tveksam försökte framföra mina tvivel svarade han bara: "Nej. Spring Kajsa. Spring!"

Skam den som ger sig. På't igen, bara.

Jodå, det finns hopp!

En dag för lite drygt ett år sedan hade jag alltså intalat mig själv att mota bort alla prestationskrav. Detta var bara för att testa. Jag visste ju inte, det kunde ju vara så att jag hade kastat bort de där dyra sko-pengarna alldeles i onödan. Min kropp kanske faktiskt aldrig mer skulle kunna ta sig fram i något annat än långsam promenad. Det var ju i alla fall vad jag hade trott de senaste 12 åren (jag vet, helt galet, vart tog de åren vägen liksom?!?) Med tanke på mina dåliga höftgener var det faktiskt ett smärre under att jag ens tog mig fram i promenadfart utan att ha ont. Men jag har någon medfödd defekt som gör att jag aldrig är nöjd. Varför nöja sig med promenad när det faktiskt finns de som joggar, även efter barnafödsel?

Alltså. Jag testade. Och det gick. Eller ja, det kanske var en sanning med modifikation. Jag tog mig fram i något som var något annat än promenadsteg i alla fall, i ganska precis hela 14 minuter. Jag kände mig mer stel än min 95-åriga mormor och långsammare än en snigel. Men det var oviktigt just då. Jag kunde faktiskt springa. Och inte fick jag ont. Inte ens dagen efter hade jag ont.

För ett år sedan

För lite drygt ett år sedan, i mars 2012, bestämde jag mig för att testa. Jag menar, jag sprang ju genom Stockholms centralstation i jakt på tåget som snart skulle gå. Och upp för blå linjens rulltrappor (de är lååååååånga). Det hände även att jag sprang i kapp bussen efter en hysterisk dagislämning bara för att hinna i tid till det där viktiga mötet. Och av det fick jag aldrig ont. Det enda problemet var att jag flåsade som ett smärre ånglok på väg upp för en uppförsbacke. Men då sprang jag ju liksom i smyg, som Lotta på Bråkmakargatan skulle ha sagt. Det räknades inte riktigt.

I vilket fall som helst gick jag till en sportaffär, och försökte lite sådär lagom nonchalant titta på löparskorna. En inbillskt smilande försäljare kom såklart fram. Jag kunde svära på att han minnsann inte sprang i smyg till bussen efter en kaotisk dagislämning, och aldrig hade haft en kropp som hade gått av på mitten. Men det var bara att låtsas världsvan.
- Behöver du hjälp, sa den smilande tonåringen.
- Ehm, njae. Jag vill ha ett par skor att springa i. Tidigare har jag alltid haft Asics, sa jag i ett försök att låta proffsig.
- Jaha, ja de här brukar vara bra för nybörjare, sa fånflinet och tog ner ett par skor från hyllan.
Vaddå nybörjare tänkte jag surt, drog på mig skorna och sa: Ehm, jo de känns bra. Jag tar dem.
Jag betalade fort och försvann så snabbt jag kunde. Rena rama turen att jag ens fick med mig ett par skor som var i lagom storlek.

När jag sedan hade betalat på tok för mycket pengar för vad som rimligtvis kan vara lämpligt för ett par skor till mig själv kunde jag ju inte bara låta dem stå där och skämmas. Jag var ju faktiskt tvungen att testa. En dag med lagom fint väder snörde jag på mig dem och tog hissen ner på gatan.

Jag springer, alltså är jag

Andas in, andas ut, andas in, andas ut. En fot framför den andra. Försiktigt, försiktigt. Andas in, andas ut. Andra foten mot marken. Jag känner efter. Gör det ont någonstans? Andas in, andas ut, foten mot gruset. Nej, det gör inte ont. DET GÖR INTE ONT. Jag kan. Jag springer! Jag springer faktiskt. Lycka!

Det som en gång var en kropp

Har man en kropp som har klämt ur sig en skock ungar är den inte längre vad den en gång var. Den vobblar en aning och mittpartiet tycks leva ett eget anonymt liv, bortkopplat från huvud och ben. Den en gång så starka magen består av hopplöst uttänjda och delade muskler, oförmögna att hålla någonting på plats längre. Just så var min kropp.

Har man dessutom en kropp med vissa genetiska defekter i form av överrörliga höftleder kan det bli särskilt besvärligt att kånka runt på bebisar i magen. Det innebär att höfterna tycks vingla runt på eget bevåg och vara allmänt besvärliga. Det var precis vad som hände mig. Faktiskt så kunde jag knappt gå på två år, mer än mellan soffan och köksbänken. Jag tog mig mestadels fram med hjälp av cykel. Och vad tror ni händer då med resten av det som en gång kallades muskler? Jo, det blir inte så mycket kvar av dem kan jag meddela. De försvinner obehagligt fort.

Men någon gång kommer man till en punkt då hjärnan får nog av den kropp den tycks behöva samarbeta med. Det är vid den punkten man inser att den där kroppen faktiskt borde hålla i en himla massa år till och något måste göras åt saken. Genast.