För lite drygt ett år sedan, i mars 2012, bestämde jag mig för att testa. Jag menar, jag sprang ju genom Stockholms centralstation i jakt på tåget som snart skulle gå. Och upp för blå linjens rulltrappor (de är lååååååånga). Det hände även att jag sprang i kapp bussen efter en hysterisk dagislämning bara för att hinna i tid till det där viktiga mötet. Och av det fick jag aldrig ont. Det enda problemet var att jag flåsade som ett smärre ånglok på väg upp för en uppförsbacke. Men då sprang jag ju liksom i smyg, som Lotta på Bråkmakargatan skulle ha sagt. Det räknades inte riktigt.
I vilket fall som helst gick jag till en sportaffär, och försökte lite sådär lagom nonchalant titta på löparskorna. En inbillskt smilande försäljare kom såklart fram. Jag kunde svära på att han minnsann inte sprang i smyg till bussen efter en kaotisk dagislämning, och aldrig hade haft en kropp som hade gått av på mitten. Men det var bara att låtsas världsvan.
- Behöver du hjälp, sa den smilande tonåringen.
- Ehm, njae. Jag vill ha ett par skor att springa i. Tidigare har jag alltid haft Asics, sa jag i ett försök att låta proffsig.
- Jaha, ja de här brukar vara bra för nybörjare, sa fånflinet och tog ner ett par skor från hyllan.
Vaddå nybörjare tänkte jag surt, drog på mig skorna och sa: Ehm, jo de känns bra. Jag tar dem.
Jag betalade fort och försvann så snabbt jag kunde. Rena rama turen att jag ens fick med mig ett par skor som var i lagom storlek.
När jag sedan hade betalat på tok för mycket pengar för vad som rimligtvis kan vara lämpligt för ett par skor till mig själv kunde jag ju inte bara låta dem stå där och skämmas. Jag var ju faktiskt tvungen att testa. En dag med lagom fint väder snörde jag på mig dem och tog hissen ner på gatan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar