Inget är så irriterande som när viljan är större än kroppens förmåga. Eller med andra ord: DUMMA KNÄ!!! Jag tänker att om jag får tjura lite som en barnunge först, så kanske jag kan bita ihop och backa några steg sen.
Redan förra helgen när jag sprang långpass kände jag av knät, men mest som en liten irritation. I tisdags gjorde jag sedan något dumt. Jag sprang i backar. Det kändes bra först, men efter ca en kvart kom det knä-onda som på beställning. Jag ska tydligen INTE springa i nerförsbackar.
Efter att ha tränat styrka i onsdags blev knät ännu värre, trots att fokus var på överkropp. Så nu antar jag att jag måste mota bort viljan och vara vuxen och förståndig och bara köra försiktig rehab-träning ett tag. Inget springa. Buhuuu! Det får blir simning och överkroppsträning tills knät är helt bra igen. Jag vågar inte riskera att det blir ännu värre.
Något frustrerande är det också att jag inte riktigt vet vad eller varför jag får ont. Jag har uteslutit artros, och jag tror inte det är minisken heller. Smärtan sitter på insidan, strax nedanför knät. Det skulle kunna vara ett muskelfäste där som blir inflammerat. Men varför? Varför på samma ställe hela tiden?
Det positiva är att jag vet att det går över om jag vilar. Men galet frustrerande att inte kunna träna när man så gärna vill!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar