Har man en kropp vars muskler levde en förtvinande tillvaro under flera år så kan man inte sätta igång och springa det första man gör. Det är som gjort för misslyckande. Klokt kan tyckas, men det var också den insikten som bromsade min motivation under flera år. Det är svårt att hitta något annat, när man vet vad man gillar allra bäst.
Efter ett antal besök hos kiropraktor och sjukgymnast på grund av smärta både lite här och där insåg jag till slut ändå det uppenbara - jag var tvungen att träna upp mina muskler. När jag sen dessutom fick ett gymkort av min fina make, och barnen var stora nog att klara sig utan sin mamma någon timme, var det bara att sätta igång.
Det hjälpte. Jag fick inte längre nackspärr så fort jag vred mig åt höger. Och gladare blev jag. Förmodligen en bättre mamma med. Men den där riktiga, riktiga glädjen - den kan jag aldrig få av att gå till gymmet. Dit går jag för att jag vet att jag måste. Det är lätt hänt att det blir annat som prioriteras högre då. Särskilt om ens liv i övrigt är i ett hysteriskt tempo.
Med andra ord har jag haft mina upp- och nergångar i gymmandet. Men det blev mera upp efter en flytt och minskat pendlande för 1,5 år sedan. Annars hade jag nog aldrig vågat testa att springa igen. Tack för det gymmet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar