Det där med att göra någonting LAGOM mycket, det ligger inte riktigt för mig. Med andra ord, när jag märkte att det faktiskt gick att springa lite smått blev jag så glad att jag var tvungen att göra det alldeles för mycket. Det där klassiska nybörjarmisstaget - att gå ut för hårt - stod snart skrivet i min panna.
Men det var inte höfterna jag fick ont i, utan knäna. Det gjorde så pass ont att jag inte vågade springa på halva sommaren. Ja, det var nästan så att jag tappade sugen helt och hållet när jag testade en dag i juni och knäna direkt protesterade med full kraft. Kanske var det inte meningen att jag skulle kunna springa ändå?
Efter två veckors depp-kollaps bestämde jag mig för att ge det ett försök till, om inte annat så för de svindyra skornas skull. Jag bokade tid hos kiropraktor, som snart konstaterade att mina höfter förmodligen var boven i dramat (vilken högoddsare..). Men han sa också att det inte var något större fel på mig - inte värre än att han kunde dra mig rätt igen på ett par besök, och framförallt: att jag mår bättre av att springa än av att bara sitta still. När jag något tveksam försökte framföra mina tvivel svarade han bara: "Nej. Spring Kajsa. Spring!"
Skam den som ger sig. På't igen, bara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar