Första milen på 12 år

Så kom det sig att jag bestämde mig för att genomföra Midnattsloppet 2012 ändå. Med exakt två veckors förberedelsetid och en längstasträcka på 8 km som jag sprang två dagar innan.

Efter fjorton nervösa besök i Bajamajan var det dags. Med fjärilar i magen, kvällstidningarnas svarta rubriker om tidigare otränade människors plötsliga hjärtstopp under loppet framför ögonen och adrenalin upp till öronen bar det iväg. Nu fanns det ingen återvändo.

Jag hade bestämt mig för att ta det lugnt i början för att inte ta slut mot slutet. Jag hade faktiskt ingen aning om, om jag överhuvudtaget skulle orka springa en hel mil. Det var ju 12 år sedan sist. Men redan efter ett par steg släppte de nervösa fjärilarna greppet om magen och istället bubblade glädjen. Jag sprang. Jag och en lång mänsklig orm omkring mig. Det var som om vi bars fram av karnevalstämningen, publiken och varandra. Jag tror på riktigt att jag fån-log mig igenom i stort sett hela banan. Det var ROLIGT! Bland det bästa jag någonsin gjort!

Bild lånad från midnattsloppet.com

Jag kom på mig själv med att inte ens tänka på att jag sprang. Fötterna rörde sig alldeles automatiskt. Kan det vara så lätt att springa?

Men ok, den sista backen, den som kom efter 9 kilometer - den var lite jobbig. Plötsligt kände jag att jag inte sprungit så långt på väldigt länge. Jag fick promenera upp för den, men sen var det bara upploppet kvar. Och målgången.

Jag klarade det! Jag hade klarat att springa en hel mil!

Jag hade lätt varit värd en bragdmedalj efter det. Det var i alla fall vad jag tyckte själv just då. Min första hela mil på 12 år. Och den sprang jag på dryga 55 minuter. Heja mig!

Gissa vem som fån-log sig hela vägen hem den natten?