Ingen återvändo nu väl?

Jahapp. Ett startbevis på posten. Ett tydligt tecken på att det inte är långt kvar nu. Bara två ynka veckor. Sen smäller det. Nu kan jag inte längre backa ur, eller hur? Det finns ingen återvändo. Jag kommer att springa. Jag måste göra det. Iiih! Hur ska det gå?!?

Att träna - som att borsta tänderna?

Jag älskar att träna. På riktigt. Jag tror inte jag skulle klara mig utan. Men jag vet att långt ifrån alla känner så. För många är det ett nödvändigt ont som man får tvinga sig till. Och för kanske ännu fler är det något helt otänkbart som man inte överhuvudtaget gör. Det får mig att fundera över vad det är som motiverar mig. Och vad som krävs för att motivera andra.

Att prata om hälsovinster, minskat antal sjukdagar per år och liknande siffror kanske fungerar för vissa men är aldrig något som fått igång mig. Friskvårdsinitiativ från arbetsplatsen kan möjligtvis vara en språngbräda och en hjälp in till att skapa en bra vana, men jag tror ändå att det krävs mer. Det måste finnas en vilja, en känsla, en rädsla, ett hot, något som kommer inifrån en själv som gör att man börjar röra på sig lite mer. För min egen del var den största anledningen till att jag kom igång det krassa faktum att jag fick ont av att inte träna.

Har man väl tagit steget att börja gäller det att få det till en vana. Ibland läser man om människor som säger att träning för dem är som att borsta tänderna - något man bara gör, något man inte väljer bort. Det låter ju bra. Då har man kommit långt. Men samtidigt låter det ganska tråkigt. Inte så jätteinspirerande. Jag menar - hur kul är det egentligen att borsta tänderna?

För mig är träningen numera mer. Det är inte bara tandborstning. Inte bara en vana. Jag skulle kunna säga att det är som att sova - inte bara något jag alltid gör utan något som jag faktiskt måste göra för att fysiskt fungera. Men det räcker ändå inte. Att sova ger mig varken den positiva kicken som träningen gör och är heller inte så roligt. För ja, jag tycker att det är roligt på riktigt.

Jag skulle unna fler att hitta den känslan. Frågan kvarstår: Hur?

Yes! Där satt den!

Det gick! Jag kunde springa! Och jag kunde springa under 50 minuter också! Otroligt skönt att få känna sig nöjd. 49.35 stannade klockan på.

Midnattsloppet måste vara Sveriges roligaste lopp. Det var fantastisk stämning, precis som jag mindes det från förra året. 36 000 människor i en slingrande neongrön orm och fullt med publik längs vägen som hejar. Trots antalet löpare -  förvånansvärt lite trängsel.

Tyvärr fick jag kramp i magen efter 5 km, vilket fick mig att tappa fart en aning, men efter lite sportdrycks-påfyllning vid 7 km kändes det lättare igen. Det gör samtidigt att jag tänker att jag förmodligen skulle kunna kapa ännu mer tid till nästa år. Kanske :-)

Nu är det bara att vänta på att anmälan till 2014 öppnar.

Och fokusera på den där halvmaran som kommer härnäst..

7,5 km: Stelt, ovant och väldigt jobbigt

Det är banne mig inte klokt vad man kan tappa i kondition och löpsteg på bara två veckor. Nyss kändes det ju så lätt och enkelt, men det gjorde det minsann inte idag. Tungt och stelt är bara förnamnet!

Jag ville ändå testa att dra på lite i mitt tänkta tävlingstempo för att se om kroppen håller, så de första fem kilometrarna sprang jag på rätt snabbt. Maxpuls 193 slag/minut borde väl säga allt?!?

Positivt var dock att det över huvudtaget gick. Jag kände mig lite stel i baksida lår och skinka, men det gjorde inte direkt ont. Med andra ord har jag nu bestämt mig för att starta på lördagens inplanerade Midnattslopp. Hur tiden blir återstår att se.

Kan jag verkligen springa Midnattsloppet?

Under veckan har jag träffat min PT två gånger och tränat riktigt ordentligt - mest styrka. Höft/rumpa har känts helt ok efteråt men jag har ändå vilat från att springa av försiktighetsskäl. Idag var det dags att ta en försiktig runda. Min 7-åriga dotter har frågat efter att få följa med när jag springer så det passade ju alldeles utmärkt, tänkte jag. 2,1 km i hennes tempo verkade precis lagom som testrunda.
Så länge vi sprang långsamt gick det bra. Men sista 200 m tog vi en slutspurt (ja hon är SNABB på riktigt). Och då kände jag av muskeln i skinkan direkt. Typiskt.

Nu vet jag inte riktigt hur det ska gå. Jag behöver kunna springa i alla fall 5-6 km till veckan i skaplig fart för att känna att det är rimligt att springa en mil på lördag utan att dra upp skadan värre. Frustrerande!

Två steg fram. Ett steg bak. Igen.

Nehej, nej det gick visst lite FÖR bra att springa ett tag nu. Och det är det tydligen inte meningen att det ska göra. Efter min långtur vilade jag förmodligen inte tillräckligt många dagar. Efter de två löpturerna på milen och 6 km så var det kört igen. Denna gång har jag slagit upp den gamla höft-överbelastningsskadan. Piriformis syndrom har jag googlat mig till att det måste vara frågan om.

När den gamla höftsmärtan ger sig tillkänna känner jag mig lätt lite nedslagen. Dumma kropp att bråka! Varför kan jag inte bara få springa utan att det ska göra ont någonstans?!?! Det är som att min kropp retas med mig med flit. Testar min vilja och mitt tålamod.

Samtidigt blir jag mer beslutsam än någonsin. Inte en chans att jag ger mig. Det gäller bara att vara smart och inte för ivrig. Jag tror att jag slutade springa i tid. Tre dagars total vila. En veckas löpvila än så länge. Skumrullar på utsida lår och triggerpoint-massage av skinkan flera gånger om dagen. Sjukt disciplinerat.

Och faktiskt - efter gårdagens styrketräning känns det lite bättre igen. Årets midnattslopp kändes som att det låg i farozonen ett tag. Men nu tror jag nog att jag hinner bli bra tills dess, även om jag förmodligen får ta det lite lugnare än planerat. Då får det vara så. Jag lovar att jag ska försöka strunta i resultat-tiden och bara vara glad över att kunna springa istället. För det kanske är det min kropp försöker påminna mig om? Att njuta är det viktigaste.