Att träna - som att borsta tänderna?

Jag älskar att träna. På riktigt. Jag tror inte jag skulle klara mig utan. Men jag vet att långt ifrån alla känner så. För många är det ett nödvändigt ont som man får tvinga sig till. Och för kanske ännu fler är det något helt otänkbart som man inte överhuvudtaget gör. Det får mig att fundera över vad det är som motiverar mig. Och vad som krävs för att motivera andra.

Att prata om hälsovinster, minskat antal sjukdagar per år och liknande siffror kanske fungerar för vissa men är aldrig något som fått igång mig. Friskvårdsinitiativ från arbetsplatsen kan möjligtvis vara en språngbräda och en hjälp in till att skapa en bra vana, men jag tror ändå att det krävs mer. Det måste finnas en vilja, en känsla, en rädsla, ett hot, något som kommer inifrån en själv som gör att man börjar röra på sig lite mer. För min egen del var den största anledningen till att jag kom igång det krassa faktum att jag fick ont av att inte träna.

Har man väl tagit steget att börja gäller det att få det till en vana. Ibland läser man om människor som säger att träning för dem är som att borsta tänderna - något man bara gör, något man inte väljer bort. Det låter ju bra. Då har man kommit långt. Men samtidigt låter det ganska tråkigt. Inte så jätteinspirerande. Jag menar - hur kul är det egentligen att borsta tänderna?

För mig är träningen numera mer. Det är inte bara tandborstning. Inte bara en vana. Jag skulle kunna säga att det är som att sova - inte bara något jag alltid gör utan något som jag faktiskt måste göra för att fysiskt fungera. Men det räcker ändå inte. Att sova ger mig varken den positiva kicken som träningen gör och är heller inte så roligt. För ja, jag tycker att det är roligt på riktigt.

Jag skulle unna fler att hitta den känslan. Frågan kvarstår: Hur?