Om Kajsa, bloggen och varför jag springer

Jag som skriver heter Karin, kallas för Kajsa. Jag älskar att springa. Har alltid gjort. På amatörnivå.

När jag fick mitt första barn för 12 år sedan fick jag stora problem med min kropp, och framförallt med mitt bäcken. Det innebar att jag knappt ens kunde gå under en lång period. Jag tog mig fram på cykel, om jag var tvungen att förflytta mig. Det innebar också att jag tappade all lust att träna överhuvudtaget, eftersom jag inte längre kunde göra det jag helst ville - springa. I efterhand har jag förstått att jag förmodligen var deprimerad, inte bara på grund av smärtan utan också av andra händelser i mitt liv som inträffade ungefär samtidigt. Kombinationen var inte så lyckad för min kropp kan jag kort sagt säga.

Sakta blev mitt bäcken bättre och bättre, men det var inte förrän för ett år sedan som jag tog steget och vågade prova att ta några försiktiga löpsteg igen. Det var fantastiskt! Jag tycker fortfarande att varenda steg jag kan ta i ett par springskor är en njutning. Möter du någon gång någon i ett löpspår som skrattar sig fram, så är det förmodligen jag :-)

Den här bloggen handlar med andra ord om lyckan i att kunna springa, och om mina framsteg och motgångar på vägen. Lyckas jag dessutom motivera någon annan att röra på sig blir jag extra glad.

 

Tacksamheten

Jag är otroligt medveten om att jag är lyckligt lottad. Jag har en kropp som är frisk, som kan springa, träna, som inte gör ont. Den tacksamheten hade jag inte för 15 år sedan, när jag var ung och odödlig.

Kanske är det så att man inte fullt ut kan uppskatta en frisk kropp, om man aldrig upplevt något annat. Innan jag fick sådana problem med höfterna att jag inte ens kunde gå från sängen till köket utan att svära inombords av smärtan tog jag min friska kropp för given. Inte gick jag omkring och reflekterade över att jag kunde gå, hoppa eller springa då. Men när jag hade ont under så lång tid fanns ingen högre önskan än att kunna röra mig obehindrat utan smärta. Den är nu uppfylld.

Jag är också tacksam av andra anledningar. Min mamma satt periodvis i rullstol under min uppväxt. Hon levde med omänsklig smärta under lång tid. Ända till hon inte längre orkade mer. Min största rädsla har varit att bli som hon. Den rädslan kan vara i det närmsta förlamande. Den hindrade mig från att försöka. Men nu vet jag. Jag är inte som hon. Jag har inte ont. Jag är frisk. Jag kan springa!

Kanske går det att förstå min motivation med den bakgrunden? Jag är inte bara en flås-hurtig sportfåne. Jag tränar och springer för att det gör mig lycklig. Och framförallt är jag glad över att jag överhuvudtaget KAN. Jag är så tacksam över min fungerande kropp.