Semester, längdrekord och hopp om halvmaran

Arild, Kullaberg, Skåne

Träna på semestern var det, ja. Jag vill minnas att jag lovade det. Lättare sagt än gjort. Någon hårdträning sett till antal träningspass har det inte precis blivit de senaste två veckorna, men däremot har jag lyckats med något som känns riktigt bra. Jag har sprungit riktigt långt. 19 kilometer - smaka på det!

Den där tröttheten som jag kände när jag sprang 15 km var borta. Bäst av allt var att benen kändes lätta, lätta - trots väldigt kuperad terräng. Alla som någon gång besökt Kullaberg i nordvästra Skåne vet att det är branta backar. Konstigt nog fick de branta backarna och smala stigarna mig att tänka på annat och glömma att jag sprang. Benen for fram av sig själva. Jag hade inte ens bestämt mig för hur långt jag skulle springa innan jag gav mig av. Men när jag närmade mig Kullabergs fyr kunde jag ju inte vända innan jag sett den. Det gav mig energi att fortsätta. Jag var lite orolig att jag skulle ta helt slut på hemvägen, men det gjorde jag inte. Jag kunde till och med dra på tempot de sista kilometrarna. Sällan har en löptur känts så bra! Det var underbart!

Plötsligt känner jag nu att det visst finns hopp om att jag ska klara de där 2,1 milen ändå. Stockholm Halvmarathon är ju dessutom ganska platt. Jag kommer att fixa det. I will.

Nedräkningen har startat

En månad plus två dagar kvar till Midnattsloppet och två månader minus en dag kvar till Stockholm Halvmarathon. Två månader kan jag tyckas vara rätt gott om tid, men nej det är det inte. Två månader går fort.

Dessa ynka två månader gör att jag börjar bli lite stressad över att jag måste börja öka längden på åtminstone ett pass per vecka. De senaste två veckornas försök till längre pass har bara gett mig dåligt självförtroende. 12 km förra veckan var inte en trevlig upplevelse alls och de 15 km som jag lyckades få till igår var ju förvisso ganska långt, men jag sprang väldigt långsamt och trots det blev jag väldigt trött. Pulsklockan visade på en högstapuls på 191 slag vilket ju känns lite galet för ett långpass. Att jag sen kände av knät efteråt och dessutom var helt slut resten av dagen var inte heller precis det jag hade önskat.

Jag kanske kan förklara bort det med att det båda gångerna har varit rätt varmt och jag i efterhand konstaterat att jag förmodligen haft något mindre virus i kroppen som spökat, men det är nog inte hela sanningen. Jag får erkänna att en halvmara är längre och jobbigare att klara av än vad jag inbillat mig. 2,1 mil är LÅNGT.

Kommer jag verkligen att fixa detta?!?

Intervaller - sjukt jobbigt men grymt effektivt?

Det här med att träna intervaller som man läser ska vara så bra överallt har alltid varit min ömma punkt. Det är ju galet svårt att springa intervaller på egen hand. Särskilt kort-intervaller. Hur pressar man sig då liksom? Dessutom är det tråkigt att göra det ensam. Motivationen att köra sådana träningspass har inte varit på topp kan man lätt säga.

Samtidigt, de få gånger jag ändå gjort det - företrädesvis tillsammans med andra eller med PT - har jag ändå efteråt känt att jag fått upp farten i löpningen. Jag inser alltså att det förmodligen är så effektivt som det påstås. Dessutom är det tidseffektivt vilket borde innebära att det är perfekt för min del. Men ändå... Det blir inte av så ofta direkt.

Nu har jag eventuellt hittat en lösning på problemet. Intervaller på löpband. I vanliga fall gillar jag inte att springa på löpband eftersom det är så enformigt, men intervaller blir ju inte enformigt. Bara jobbigt.

Nåja, vi får väl se hur det går framöver men just ikväll tänker jag i alla fall vara stolt över att jag överhuvudtaget fick det gjort. På egen hand dessutom.

Hur göra med träningen på semestern?

Semester är härligt, visst? Men det här med att få till träningen när man åker bort är inte alldeles enkelt. Visserligen rör man sig oftast mer när man är ledig (i alla fall jag), men styrka - hur tränar man det? Löpning är enklare, men inte alldeles självklart heller när man är på ett nytt ställe och dessutom har tre barn i släptåg hela dagarna.

På toppen av Kappruet, Härjedalen.

Den senaste veckan har jag tillbringat i fjällen. Optimist som jag är packade jag ner träningskläderna i den maxade väskan. Men det visade sig vara en viss övertro till att få till någon träning alls. Efter dagliga mer eller mindre krävande vandringar och klättringar och en stor mängd fjällluft i kroppen så orkade jag helt enkelt inte ge mig ut och springa dessutom. Jag bestämde mig för att det fick duga som tillräcklig träning, och att jag förmodligen mådde bra av att ta det lite lugnt också. Semester är ju faktiskt till för att njutas av och inte för att skapa stress.

Fast jag måste säga att jag ångrade mig lite idag. Första dagen hemma igen. På med springskorna och iväg direkt på morgonen. Allt för att inte ens hinna börja tveka. Men oj vad segt det kändes. Som om någon lagt stenbumlingar i hela låren på mig. Tunga. tunga ben och ingen löpteknik alls. Jag fick kämpa mig igenom rundan på ren vilja. Med mantrat i skallen att det här förmodligen är bra för mig, jag måste lära mig att fortsätta springa även om jag är trött. Men kul var det inte, bara jobbigt. Bah.

Den där halvmaran börjar komma obehagligt nära i tid nu. Jag måste börja springa längre om jag ska fixa den. Resten av semestern blir det träning, det lovar jag härmed!