Semester, längdrekord och hopp om halvmaran

Arild, Kullaberg, Skåne

Träna på semestern var det, ja. Jag vill minnas att jag lovade det. Lättare sagt än gjort. Någon hårdträning sett till antal träningspass har det inte precis blivit de senaste två veckorna, men däremot har jag lyckats med något som känns riktigt bra. Jag har sprungit riktigt långt. 19 kilometer - smaka på det!

Den där tröttheten som jag kände när jag sprang 15 km var borta. Bäst av allt var att benen kändes lätta, lätta - trots väldigt kuperad terräng. Alla som någon gång besökt Kullaberg i nordvästra Skåne vet att det är branta backar. Konstigt nog fick de branta backarna och smala stigarna mig att tänka på annat och glömma att jag sprang. Benen for fram av sig själva. Jag hade inte ens bestämt mig för hur långt jag skulle springa innan jag gav mig av. Men när jag närmade mig Kullabergs fyr kunde jag ju inte vända innan jag sett den. Det gav mig energi att fortsätta. Jag var lite orolig att jag skulle ta helt slut på hemvägen, men det gjorde jag inte. Jag kunde till och med dra på tempot de sista kilometrarna. Sällan har en löptur känts så bra! Det var underbart!

Plötsligt känner jag nu att det visst finns hopp om att jag ska klara de där 2,1 milen ändå. Stockholm Halvmarathon är ju dessutom ganska platt. Jag kommer att fixa det. I will.