Har man en kropp som har klämt ur sig en skock ungar är den inte längre vad den en gång var. Den vobblar en aning och mittpartiet tycks leva ett eget anonymt liv, bortkopplat från huvud och ben. Den en gång så starka magen består av hopplöst uttänjda och delade muskler, oförmögna att hålla någonting på plats längre. Just så var min kropp.
Har man dessutom en kropp med vissa genetiska defekter i form av överrörliga höftleder kan det bli särskilt besvärligt att kånka runt på bebisar i magen. Det innebär att höfterna tycks vingla runt på eget bevåg och vara allmänt besvärliga. Det var precis vad som hände mig. Faktiskt så kunde jag knappt gå på två år, mer än mellan soffan och köksbänken. Jag tog mig mestadels fram med hjälp av cykel. Och vad tror ni händer då med resten av det som en gång kallades muskler? Jo, det blir inte så mycket kvar av dem kan jag meddela. De försvinner obehagligt fort.
Men någon gång kommer man till en punkt då hjärnan får nog av den kropp den tycks behöva samarbeta med. Det är vid den punkten man inser att den där kroppen faktiskt borde hålla i en himla massa år till och något måste göras åt saken. Genast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar