En dag för lite drygt ett år sedan hade jag alltså intalat mig själv att mota bort alla prestationskrav. Detta var bara för att testa. Jag visste ju inte, det kunde ju vara så att jag hade kastat bort de där dyra sko-pengarna alldeles i onödan. Min kropp kanske faktiskt aldrig mer skulle kunna ta sig fram i något annat än långsam promenad. Det var ju i alla fall vad jag hade trott de senaste 12 åren (jag vet, helt galet, vart tog de åren vägen liksom?!?) Med tanke på mina dåliga höftgener var det faktiskt ett smärre under att jag ens tog mig fram i promenadfart utan att ha ont. Men jag har någon medfödd defekt som gör att jag aldrig är nöjd. Varför nöja sig med promenad när det faktiskt finns de som joggar, även efter barnafödsel?
Alltså. Jag testade. Och det gick. Eller ja, det kanske var en sanning med modifikation. Jag tog mig fram i något som var något annat än promenadsteg i alla fall, i ganska precis hela 14 minuter. Jag kände mig mer stel än min 95-åriga mormor och långsammare än en snigel. Men det var oviktigt just då. Jag kunde faktiskt springa. Och inte fick jag ont. Inte ens dagen efter hade jag ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar