Egentligen är det inte klokt vilken effekt träning har på mitt humör. Det är som värsta serotonin-boosten alldeles gratis. Utan piller! Vilken forskare som helst skulle finna det nästintill löjligt vilka tydliga samband som finns mellan mitt välmående och träning. Det är faktiskt ganska fantastiskt att ha hittat en sådan mirakelkur.
Samtidigt har det sina baksidor. För vad händer när jag INTE kan träna? När jag har ont i knät och när jag har bihåleinflammation? Jo, jag blir inte speciellt trevlig att umgås med. Det gör mig sur, grinig och får mig att tänka negativa tankar om min kropp.
Jag kan inte minnas att det var så under den perioden jag inte tränade alls. Nog för att jag kanske var sur och grinig och inte alltid så glad, men just kopplingen till träningsabstinens var inte så omedelbar som den är nu.
Jag undrar om detta fenomen uppkommer för alla som tränar regelbundet? Eller om det bara är jag? Och var går gränsen för vad som är sund abstinens och när övergår det till något som mer liknar en fixering, eller en ortorexi?
För en person som inte tränar är det lätt att hävda att abstinensen är något som passerat det normala. Att människor som tränar blir fixerade och bara tänker på träning. Men för min del tror jag snarare det handlar om att min kropp har lärt sig vad den behöver för att må bra, och själv efterfrågar det när det uteblir. Precis som jag blir hungrig när jag inte äter och trött när jag inte sover.
Oavsett vilket kan jag ikväll gå till sängs nöjd och glad. Jag har äntligen fått mitt träningsknark igen efter 10 dagars ofrivillig avvänjning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar