Äntligen törs jag springa igen utan att vara rädd för vänsterknät!
Förra veckans crosstraining-pass innehållande ett antal "idioten-vändor" gav en liten irriterande känsla i knät vilket gjorde mig lite nervös inför Vårruset. Men det gick ju som bekant rätt bra sen ändå. Denna fredagen var det samma pass och samma "idioten" som gällde, men det kändes bra i fredags och även igår. Med andra ord vågade jag mig på en lite längre löprunda idag på förmiddagen.
7 km är det längsta jag sprungit på ganska länge. Men mest glad är jag över att knät betedde sig precis som ett alldeles vanligt knä ska göra. Och att jag inte ens kände att jag behövde hålla igen (annat än möjligtvis i nedförsbackarna) av försiktighet. Dock var det hyfsat svettigt idag. Kändes som tropisk luftfuktighet på 100% och rätt varmt med. Men vad gör väl det, när man får springa och känna sig hel igen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar