Hurra, vad skönt det känns nu! Jag fixade det, och med ett resultat över förväntan. Här kommer en rapport från dagen:
Dagen började lugnt, läget kändes ok även om förkylningen egentligen inte var helt borta än men tillräckligt bra för att ändå springa. Ca en timme före start var jag inne i stan. Tyvärr blev det ändå stressigt. Köerna till toaletterna var lååååååååånga så jag kom sent till min startfålla och hamnade rätt långt bak, vilket jag egentligen inte hade tänkt. Starten gick, och efter en viss trevande början flöt det ändå på ok. Men sedan strulade tekniken för mig - jag hade inte tänkt på att loppets andra kilometer gick genom Klaratunneln, och då funkar inte Garmin-gps:en så bra.. Jag fick inte igång den efter tunneln heller utan tvingades att snabbt tänka ut en nödlösning: Få igång Runkeepern på telefonen som jag i sista stund bestämt mig för att ta med mig för att lyssna på musik (och på så sätt mota eventuella trötthetskänslor). Ska man springa långt och är osäker på vad man orkar är det ändå skönt med någon form av tidsstöd på vägen, så det var ett bra beslut trots att de första tre kilometrarna mest ägnades åt strul istället för att springa. Jag fick därefter kilometer-tid via runkeeper och totaltid via Garmin.
När jag sedan kunde fokusera på själva springandet insåg jag att det kändes riktigt bra, benen kändes lätta. Jag passerade 5 kilometer efter lite drygt 25 minuter och tänkte att det var bra att ha lite tid tillgodo till senare. Runt hela Kungsholmen var det riktigt roligt att springa - jag sprang med mitt sedvanliga leende på läpparna. Publik som hejar ger verkligen extra kraft, all heder åt dem! Tillbaka där vi började, vid slottet och passage på 13 km kändes fortfarande helt ok. Jag sprang fortfarande på lite drygt 5 minuter/km-tempo. Därefter, in på Söder, hade jag en liten svacka. Jag hade känt antydningar till magkramp dessförinnan, och med besvären på Midnattsloppet färskt i minnet så gjorde det att jag inte vågade dricka något annat än vatten. Jag började få lite energibrist, insåg jag. Men påpassligt nog var det dags för energibar-station strax därefter och jag tog mig tid att knapra i mig en bar och dessutom dricka lite sportdryck igen. Det gjorde susen.
Genom banans jobbigaste del, svagt men långt uppförslut i Tantolunden, hade jag gott om energi igen. Tyvärr blev banan smal, och det var många av mina medlöpare som inte hade samma energi så det blev lite trångt och stockning. Att kryssa mig fram kände jag inte för så det var bara att acceptera att det fick gå lite långsammare. Sista biten, plant och svagt utför, kunde jag dra på tempot igen. Faktiskt hade jag nog kunnat springa ännu fortare men jag var rädd för att ta tvärslut.
I mål, och klockan stannade på 1:47:35 - det var ändå betydligt snabbare än vad jag hade vågat hoppas på. Och jag var inte ens speciellt trött! Härlig känsla! Nästa gång vet jag vad jag kan. Då törs jag dra på lite mer från start.
För ett år sedan orkade jag nätt och jämnt springa en mil. Och ont fick jag efteråt. I dag har jag sprungit 21098 meter. Och är inte ens trött. Det är faktiskt alldeles fantastiskt!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar